Jag har upphört med att bli förvånad över vad som dyker upp här och där…

”Det här är livet!”, sa Lillstrumpa idag om att rida. Han provade att trava på Ior och sken, enligt sin fars utsago, som en sol hela tiden. Lite försökte han hålla masken (måste ju ha lite värdighet och inte vara hur entusiastisk som helst, typ), men det gick inte så bra  

Syster Yster, som är en försiktigare själ, var något nedstämd över att hon inte vågat trava. Försökte trösta henne med att var sak har sin tid och att hon säkert kommer att våga hon också. Likt sin mor tror jag att hon tänker efter lite för mycket före och då blir ju det mesta läskigt… Men hon vågade faktiskt rida en annan häst än Tara idag, Daphne var det som fick gå med den äran…

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

De var en gång ett spöke såm bode i ett mörkt slåt och han var det elakaste spöket. barn och vuksna åt han upp men först måste han jaga alla mänisor. För han hade En ond dråtning. de var Hon såm sa åt spöket att jaga alla mänisor. men han jagade inte mänisor utan djur. han vile inte jaga mänisor men ibland  så åt han upp mänisor. men en da så kåm en flicka och pojke gåande. då sa spöket är ni på onda sidan. Nej sa pojken vi är på goda Sidan. Max hete pojken. flickan hete Sara. men jag vill inte skada Er. tak snäla du kom nån anan da det ska vi. sa flickan och pojken med en vänlig röst.

 Av Syster Yster den 2 februari 2010

***********************************

Tänk vad en dator ändå kan göra för skrivarglädjen… Lätt att skriva, lätt att hitta bilder att skriva om, lätt att sudda och göra om… Kul att Yster ville skriva en saga istället för att spela spel

Åherregudihimmelen.

Jag tror att jag börjar bli gammal. Eller så är jag bara inte van med mängden människor eller för den delen storleken på utbudet. Jag är helt slut i huvudet efter att ha varit tre dagar på resande fot i storstan.

Skönt var i alla fall att få sova helt ostörd två nätter. Eller en natt. Första natten var det så tyst. Ovant. Jag tyckte mest at jag låg och snurrade. Andra natten sov jag rätt gott, men drömde om hur jag hittade leksaker under sängen på hotellrummet. Och ett kvarglömt körkort i ett kuvert i en byrålåda. Minns att jag i drömmen lämnade in rubbet på hotellets upphittat-avdelning och att jag reflekterade över att det måste glömmas kvar en himla massa saker på hotell om det är så att det behövs en särskild avdelning för alla prylarna.

Jag stämmer också in i Dorothys ord ”There’s no place like home”. Det var jätteskönt att komma hem. Mysigt att kramas med barnen och trivsamt att kunna prata med maken igen – att kunna låta tanken vandra fritt och högt…

Hade naturligtvis med mig lite presenter till barnen. Sonen fick en munkjacka med Star Wars-tryck, dottern de rosa mjukisbyxorna som tagit slut på H&M:s webbshop. Tror att åtminstone dottern hade hoppats på något mer flärdfullt än så, men hon föll till föga när hon fick den halva chokladkakan jag sparat från dagen innan

Nu hägrar soffan igen. Och tvätthängning. De nya byxorna ska naturligtvis på i morgon och de bör hinna torka innan. Tror att det blir skönast så.

Ibland undrar jag vad det är med min dotter. Hon är en riktig odågemagnet. Det finns massor av små svärmorsdrömmar som jag lätt skulle kunna acceptera som ”friare” till henne, men de som dras till henne är odågorna. För ett par år sedan bestämde en pojke i grannskapet och Yster att de minsann var tillsammans, har vi frågat henne om hon har någon käresta så har hon nämnt denne gosse. Ingen favorit av olika anledningar, men ok. Det går ju inte att kräla in i barnens huvud och säga åt dem vad de ska tycka direkt, så det har varit till att gilla läget.

Nu står nästa odåga på tur. Yster har inte sagt något om sitt eventuella intresse och jag lär inte fråga heller eftersom jag inte är helt säker på att jag vill veta… I 6-års retades han en del med Yster och vi påtalade detta, fröknarna tog tag i det och så blev det bra med det. Har inte hört något om saken sedan dess.

I år, efter att barnen börjat 1:a klass, har denne odåga nr 2 börjat röra sig i kring Yster. Han tycks ha varit juste mot henne och det är ju bra! De gånger jag har stött på honom har han alltid stannat, pratat och frågat efter Yster. Söker vuxenkontakt, var min första tanke. Förra veckan, när jag skulle hämta Yster från fritids noterade jag att odågan satt storögt och betraktade Yster. Han såg nästan lite fånig ut i ansiktet, ett halvleende eller vad det nu kan kallas. Ögonen var stora som tekoppar och när hon pratade lyssnade han uppmärksamt. I dag kom han i sporrsträck med sin spark. Yster hade glömt en färdiggjord extrabok i matte på skolan och denna skulle levereras hem i brådaste rasket. Han gjorde sig däremot ingen brådska hem, utan slog följe med oss till backen. Där höll han sig nära Yster hela tiden. Han försökte bjuda in till bus med henne, skulle dra upp henne för backen och jag vet inte allt. Tillbaka hem och han hakade på än en gång. Ville inte gå hem. Frågade Yster om hennes planer för helgen… Lyssnade på när han pratade med Yster jämfört med hur han pratade med Ysters bästis – påtaglig skillnad i ordval och tonläge.

Jag vet inte. Jag är glad över att han är snäll med henne och över att han visar henne omtanke. Men jag fattar inte att alla odågor ska dras till just min dotter.

Eller så blir de odågor per automatik just för att de gör det…

Träffade en doktor idag. Han kom från Umeå, men bodde i Kalmar. Efter att vi hade avhandlat det som avhandlas skulle satt vi och pratade om Kiruna ett tag. Han tittade ut genom fönstret och konstaterade att det var väldigt vackert ute och undrade om vi som Kirunabor faktiskt såg det, eller om vi tenderade att bli hemmablinda.

För min egen del kunde jag bara svara att hemmablindhet inte var något större bekymmer, utan att solens rödaktiga sken som speglar sig mot husväggar, snöiga bergssidor, mot frosttyngda träd är vackert. Förödande vackert, dessutom. I dag hade det börjat ljusna när jag åkte till jobbet strax före kl. 9. När jag gick hem från jobbet lyste solen som en stor apelsin över horisonten. Tillsammans med frostens glitter och snöns bländande vita färg, får det nog den mest nedstämda själ att åtminstone sjunga en liten ton av glädje. Min själ sjöng så det dånade.

Perioden mellan polarnattens slut och midsommar är den absolut bästa på många vis. Jag älskar höstens klara dagar, men det finns fortfarande ett moln vid horisonten – det stundande mörkret. Det bästa med årets första halvår är ljuset, ljuset, ljuset. Det är vackert, det är välgörande och det är lyckobringande.

Hemmablind? När skönheten är så påtaglig? Går det?

Snart…

Lustigt hur ledighet lätt har effekten att man helt tappar bort sin tidsorienteringsförmåga och att man i efterhand knappt minns vad man gjorde vissa dagar. Samtidigt försvinner orden och förmågan att ens nästan kunna uttrycka sig i löpande text… Den här veckan har varit lite sådan… Intressant har varit att jag inte alls tycker mig ha märkt av ”rekordkylan från sibirien” och allt vad den har kallats i media. Tvärtom har jag upplevt vädret som förhållandevis milt. I natt har jag vaknat av att snön på taket rasat ner i flera omgångar och under dagen har vi haft uppemot 4 grader varmt. Pappa hade däremot pratat med min faster i sydligaste finland – där hade de -18 grader. Det är verkligen upp- och nervända världen just nu.

I måndags började iaf maken jobba igen efter julledigheten. Jag och barnen påbörjade projekt ”vända tillbaka dygnet” på allvar. Vi tillbringade en del av dagen på Gruvtrollets lekland tillsammans med barnens kusiner, vilket uppskattades. Lillstrumpa tappade i samma veva rösten och det var nog där och då hans förkylning bröt ut på allvar.

Tisdagen var en ganska stilla dag. Vi åt middag (tacos till allas förtjusning) hos mormor och morfar, barnen passade på att bada badkar. Det är en av de saker jag saknar här i huset. Ett badkar. Visserligen har vi en bastu, men ibland är det väldigt lite som slår känslan av att glida ner i ett badkar fyllt av varmt vatten och slappna av. Lillstrumpa fick feber och blev riktigt förkyld. Innebar alltså att den planerade middagen tillsammans med svägerskan och familj på onsdagen fick skjutas upp till framtiden. Istället plockade vi ner det sista julpyntet när som på julgranen som fick hänga med ett par dagar till.

På torsdag var det dags för mig att börja jobba igen. Huga! Tur i oturen kanske att det blev mjukstart och att jag kunde kompa ut halva dagen för att vara hemma med sjuk son. Det mesta var sig likt på jobbet och det var som vanligt kallt! Att hasa omkring med fleece och täckbyxor var inte ett dugg för varmt. Syster Yster skulle ha varit på fritids under dagen, men ville hellre vara hemma och det var förståeligt. Hon har haft nästan svårast av alla att vända tillbaka dygnet, så hon behövde nog lugnet hemma i samband med att hon fick lov att vakna samtidigt som jag på morgonen. På kvällen tillbringade jag med Lillstrumpa på akuten. Sonen satt tårögd i soffan och hade jätteont i halsen kombinerat med att han tyckte att han hade svårt att andas. Telefonsamtal till akuten och därefter resa dit. Det var ingen fara på taket däremot, Lillstrumpa fick hostmedicin utskriven och det räckte med det.

Fredagen fick Lillstrumpa fortsätta med hemtillvaron. Syster Yster gick till fritids några timmar för att få en liten mjukstart på skolan. Hon hade haft en riktigt bra dag, när som på att hon hade synpunkter på dagens lunch. Lillstrumpas förkylning börjar avta, men istället blir jag förkyld. Jag gör också slag i saken och verkställer en tanke jag ruvat på ett längre tag. Vill vara lite hemlig om vad det är mer specifikt och skriver därför inte ut det här med tanke på att jag inte vet helt säkert vilka alla som läser detta, men de av er som vill får gärna maila och fråga. Så hemlig är jag inte

Lördag och söndag är vi bara hemma och myser. Vi sjunger långsamhetens lov, jag handlar och hittar äntligen de gardiner jag haft en bild av i tanken men inte hittat – en slät, vit kappa. Dessutom var det rea. 49 kr för en 250 cm färdigsydd kappa är ju inget pris att tala om direkt… Barnen grejar, vi hasar omkring och trivs med att det är milt ute (när som på att all snö som rasat från taket behöver skottas bort från uppfarten) och det är helt enkelt bara helg. Precis som det ska vara.

Ha en bra kommande vecka!

Jag gillar inte nyårslöften. Det blir så lätt måsten av dem med därpå följande känslor av misslyckanden om de inte hålls. Däremot gillar jag tanken på att ta ut en riktning, mot vad man (jag…) vill ha mer av under det kommande året. När jag satt och kikade igenom det gångna årets blogginlägg natten mot nyårsafton så anade jag ett mönster. Ett mönster som jag vill bryta och jag anade ett spår som jag vill byta riktning på.

Nu är min kompass inställd med riktning på på en mer kravlös attityd (spelar det här roll om ett år?) och mer kommunikation med min familj om förväntningar och önskningar i fråga om olika saker. Jag vill låta var dag bära sina egna bekymmer. Och kanske kommer det att gå hur lätt som helst, kanske kommer det att kräva en större insats. Men det får framtiden utvisa. Jämfört med nuläget kommer varje liten, mikroskopisk förändring att vara ett steg i rätt riktning, även om nuläget heller inte är hopplöst…

God fortsättning!