Vinter ute!

Nu är det vinter ute. Eller nej, det är inte vinter än i bemärkelsen att det är snö på backen och en massa minusgrader, men nu är gården redo för vintern.

I går krattades höstlöven bort, barnen hade jätteroligt med lövhögarna. I dag har jag en fruktad träningsvärk, i natt har jag knappt kunnat sova för att axlar och armar har värkt! Fattar inte hur jag kan vara i så dålig form, men jag antar att jag tog i en del med tanke på mängderna mossa jag också fick upp…  

I dag knöts syrenbuskarna på framsidan upp och så petade jag och barnen ner lite lökar i backen. Fick lov att be mina föräldrar ta med sig några förpackningar från Finland eftersom det var lögn att kunna hitta några här hemma. Visserligen så ligger ju snön kvar bra länge, men jag minns hur glad jag blev av att se de första krokusarna titta fram på våren när jag bodde i Umeå… Bara minnet av den glädjen gör att det är värt att åtminstone testa att sätta några blomsterlökar. Nu väntar således ett antal Narcisser, Krokusar, Anemoner och Irisar på att titta fram i vår. Det ska bli roligt att se hur det går.

Dessutom plockade maken och grannmannen undan blomlådorna från gatan. Det är liksom det sista verkliga hösttecknet, att blomlådorna från gatorna försvinner…

Musik som berör

Maken och jag satt vid frukostbordet och talade om musik som berör. Jag gillar väldigt många olika sorters musik, det får gärna vara både kommersiellt och lättlyssnat. Men så finns det musik som ”sätter sig”. Inte på så vis att man går och småsjunger på den hela tiden, men musik som faktiskt berör. Ibland av anledningar som är svåra att förstå. Det kan vara en så pluttig grej som att man inte gillar artisten – egentligen. 

Två låtar som av olika anledningar når mig är:

Christina Aguilera: Beautiful

Robbie Williams och Nicole Kidman: Something stupid

De förlösande orden

I går satt barnen framför datorn ett tag. Storasyster roade sig med att spela Piggley Winks på Svt:s hemsida, lillebror satt bredvid och väntade på sin tur. Han ville måla Bamse på bamse.net.

Samtalet glider in på döden, så som det gjort så många gånger förr de senaste veckorna och plötsligt hör jag Lillebror säga de (för mig) så förlösande orden: ”Jag saknar A! Jag vill inte att A. ska vara död!”. Storasyster säger att hon heller inte vill att A. ska vara död, men tillägger också att det kan bli så ibland. Att barn dör och blir änglar. Jag blandar mig i, där jag står i köket och lyssnar, frågar vad de talar om. Lillebrors svar blir: ”Vi pratar med varandra!”. End of discussion. Jag bekräftar hans ord, frågar inget mer, utan låter barnen sitta och filosofera tillsammans.

Jag är väldigt tacksam över att Lillebror äntligen, för första gången (?), kunde formulera sina tankar om saknad och om det faktum att han faktiskt inte vill att hans vän ska vara död. Jag är oändligt tacksam för att barnen kan sitta och prata med varandra på det sätt de gjorde, trots att de stundtals tycks reta livet ur varandra.

Skyddad: Underbara höst!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: Långstrumpan

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Hjärtekniiip

Blir galen på blogg.se just nu. Det verkar vara lögn i *piiip* att kunna skriva något där. Ville i alla fall bara dela med mig av en mycket hjärtevärmande filmsnutt…