You are currently browsing the monthly archive for oktober, 2007.
I dag fyller dottern 5 år. Klockan 16.55 om man ska vara riktigt noga.
Det var en förväntansfull flicka som vaknade i morse, tidigare än vanligt, så det var en mamma med ordentligt sömnsprucken röst som klämde i med ”Ja må hon leva” 
Hon fick två paket att öppna på morgonen, en bok och en prinsessmugg. Allt ska vara rosa och glittrigt just nu och prinsessmuggen ska invigas vid kalaset som börjar om ungefär två timmar. Det andra paketet innehöll en bok: Kenta och barbisarna, en bok som verkade uppfattas som ganska intressant i alla fall. Lillebror fick också en prinsessmugg i sitt paket. Han är mäkta glad över den…
Storasyster fick också vara på dagis några timmar idag. Vet att de brukar fira födelsedagsbarnen och att dottern tycker om sådant, så valet var ganska enkelt. Lillebror fick vara hemma idag också, så att vi får fixa undan de där sista ögondropparna. De där man ska ge två dagar efter sympomfrihet. I morgon får han också återvända till dagis…
Nu däremot ska trötta mamman ta en dusch. Jag fattar inte vad det är frågan om… Benen känns fem ton tunga. Stycket. Kroppen orkar ingenting. Huvudet fungerar med nöd och näppe. Håller på att läsa ”Ett tal till min systers bröllop” av Linda Skugge och jag känner väldigt väl igen mig i den komatrötthet som Sylvia beskriver i boken… Ändå är varken jag eller barnen särskilt sjuka för stunden och min man är långt ifrån lika frånvarande som Karl. Väldigt långt ifrån frånvarande överhuvudtaget. Nåväl. det är väl bara att ta sig i kragen och sluta gnälla för stunden. Det lär inte bli bättre. Kanske behöver jag bara en sockerkick för att komma igång? En bra förevändning för att moffa i sig allehanda sötsaker *haha*.
Återkommer med en uppdatering om älsklingens födelsedagsfirande. Kan lätt säga att hon håller på att längta ihjäl sig efter att alla kompisarna ska komma. Måste komma ihåg att gå ut och fixa i ordning skattjaktens ledtrådar också. Bäst att jag lägger ner här nu, med andra ord…
Det känns lättare att fixa barnkalas när man är hemmavid. Jag tycker att det är roligt att ordna med kalas, men har sällan tyckt att jag fått till det eller för den delen att jag hunnit med att fixa det jag vill.
I morgon fyller storasyster fem år och det blir kalas på kvällen. Fördelen med att ha kalas en vardag är ju att det inte behöver bli så himmelens långrandigt För det är trots allt så att barnkalas har en tendens att suga musten ut åtminstone mig. 12 vilda ungar, en del av dem med tillhörande föräldrar… De flesta föräldrar är tack och lov bra på så vis att de har förstånd att reda sig själv, de förväntar sig inte full uppassning och att allt ska vara serverat. Hade fallet inte varit så är frågan om vi hade pallat med…
Nu är jag fortfarande hemma för VAB, lillebrors ögoninflammation var en besvärlig sort denna gång! Men det har också möjliggjort lite bättre kalasplanering
Dottern ville hemskt gärna ha skattjakt istället för fiskedamm och nu har jag suttit och plitat på ledtrådarna till den. De måste ju rimma förstås… Skattjakten är förlagd utomhus, men skattgömman inne. Dessutom blir det ett inslag av gömma nyckeln i slutet, jag känner mig som värsta festfixaren nu, eller åtminstone som en värsta sortens amatörpoet *haha*.
Nu är det misstänkt mycket tissel och tassel ackompanjerat av lite duns och tysta steg i lekrummet. Något är på gång! Det är märkligt det där… Man blir som mest misstänksam när barnen leker tyst, när man egentligen borde njuta av friden och av att de faktiskt leker bra tillsammans utan att reta varandra för ovanlighetens skull…
Min gammelmoster har haft bröstcancer, den spred sig så småningom och hon dog av sjukdomen. Min mormorsmor hade också oturen att drabbas. En vän arbetar på att få igenom sin önskan att operera bort sina bröst i förebyggande syfte, då hon bär på ett otäckt jä**a anlag för bröstcancer. Min moster har haft en knöl i bröstet. Hon klarade sig tack vare förebyggande kontroller och en vårdinsats i tid. Ytterligare en god väns mamma har nyligen blivit friskförklarad. En kär kollega fick en riktigt elak variant, som hon överlevde med hjälp av forskning och en ny medicin som då skulle testas.
Jag har valt att stödja Cancerfondens Rosa Bandet-insamling. Jag har köpt mig ett rosa band att ha på min jacka och vi har nu lämnat ett bidrag till cancerforskningen. Det är jätteenkelt! Man kan välja mellan att betala med kort, via sin internetbank eller genom att få ett inbetalningskort hemskickat. Med tanke på de summor vi lägger på diverse försäkringar, inklusive livförsäkringar, varje år så känns det ganska lindrigt att ge ett belopp i gåva till kampanjen. Den är livsviktig och fungerar som en livförsäkring för alla de kvinnor som drabbas. Vi kan inte rädda alla bröstcancerdrabbade, men våra bidrag till bröstcancerforskningen kan alltid rädda någon.
Och du… Du som är kvinna… Visst kollar du dina bröst varje månad?!
När jag deltog i min stresshanteringsgrupp så fick vi vid ett tillfälle se en film med Kay Pollack. Det handlade om att välja glädje.
I går kväll hörde vi en duns mot huset. Tänkte inte desto mer på det, förrän i eftermiddags då vi kom hem efter ett annat evenemang. Någon hade kastat ett ägg på huset. Det var alltså det som var dunsen.
Först blev jag väldigt arg, jag ska nog inte skriva ner ens en enda av de svordomar som for igenom mitt huvud. Meningslös sysselsättning med ett enda syfte, att göra någon/oss upprörda. Och sannolikheten finns ju trots allt för att det ska är en elev som vill jävlas… Eller för den delen att det är någon av de 11-12-åringa slynglarna på kvarteret som tycker att vi lagt oss i för mycket när de haft fuffens för sig.
Men så började jag tänka.
Anta att det är en elev eller någon av slynglarna som varit i farten och att det inte är ett planlöst busstreck som vi bara råkade drabbas av… Då har alltså denna person först och främst lagt pengar på att skaffa ägg, alternativt riskerat att bli tagen på bar gärning hemmavid när h*n stulit ägg från kylen, tagit sig tiden till att ta reda på var vi bor, tagit en del av sin lördagskväll i anspråk enkom för att komma hit och kasta sitt lilla ägg på vår fasad. Dessutom i en sådan hast att h*n inte ens lyckades träffa fönstret.
Intressant. Eller hur? Att jag/vi spelar en så stor roll i någons liv att denna person anser att jag/vi är värd att lägga ner en sådan möda på…
Nä. Nu ger jag faktiskt upp. Har försökt få kläm på Facebook ett litet tag nu, men jag kan inte se meningen med det. Livet på Facebook har mest rört sig om att kasta omkring heta potatisar, göra olika tester för att hitta likheter och sådant.
Det är inte min grej. De nätverk och kontakter jag vill ha/behöver kan jag få på annat sätt. Mail, telefonkontakter, bloggen, det verkliga livet.
Kanske är det så att jag inte fått kläm på det. Att det finns ett alternativ till alla drinkar, tester, frågor, heta potatisar, nyp, vampyrbett… Men det är också så att jag inte har tid att försöka hitta det. Jag lägger hellre tiden på min familj, på att blogga, att pyssla hemma. För det är så… Datorn är en tidstjuv av stora mått, åtminstone för mig. Att ”bara kolla mailen som hastigast” tar oftast uppemot 10-15-20 minuter och ska jag sedan bli sittande på exempelvis Facebook så stannar det inte där. Har den senaste veckan grunnat på hur jag ska göra, men så här får det lov att bli. I dag inaktiverar jag mitt Facebook-konto.
Nu däremot tänker jag få iväg alla räkningar. Begriper inte vad det är för fel… Jag betalar och betalar och betalar, ändå fortsätter de att dyka upp varenda månad 
Har suttit på utvecklingssamtal i tre timmar ikväll… Det var rätt bra samtal på det hela taget, men ett av dem blev väldigt jobbigt och långt. Alldeles för långt. Typiskt att jag skulle tappa tiden där. Men det var ett angeläget samtal, så det fick nog lov att bli så.
När jag kom hem blev jag bara ståendes i hallen. Det uttryck som först dök upp i huvudet var ”yogisk tarmrening” (ja, jag vet att ni avfärdar mig som ett mentalt vrak färdigt för psyket nu och nej, jag vet inte varför det var just detta uttryck som poppade upp – har ingen erfarenhet av det). Men egentligen var nog tanken inte så tokig, när som på att det handlar om fel kroppsdel…
Finns det inga lavemang för hjärnan? Jag skulle verkligen behöva rensa huvudet nu…
Vi har haft det jättebra. Handlat, ätit gott, sovit gott (ja, faktiskt)… Det var välgörande att komma iväg! I eftermiddags njöt jag av att flanera i en bokhandel och bläddra i böcker. Det går verkligen inte att jämföra med att handla böcker på nätet! Stod utanför en optikerbutik och bara betraktade folket som rusade förbi… Sitta på ett fik och känna smaken av en riktigt god kladdkaka. Jag var in och hänfördes i Pilgrimbutiken. Allt detta bling. Det ena vackrare än det andra. Men det var ändå underbart att komma hem! Krama barnen. Pussa på dem. Åååå, så jag har längtat efter dem!
Det enda som var hemskt var hemresan. Vagnen var full med tanter som hade varit på någon facklig kurs. Herregudihimlen vad de lät! Jag trodde aldrig att det var möjligt att en klase tanter kunde låta så mycket… Jag är helt slut i huvudet! Har aldrig varit så här slut i skallen av tjatter ens efter en dag på jobbet. Och detta lekande med mobiltelefoner… Jag ska aldrig mer gnälla på att mina tonåriga elever leker med sina telefoner (de gör det på sina raster) och på att det därmed piper och låter både här och där. De ligger i lä… BIG time!
Ja, det var väl en sak till som jag tyckte var sorglig och det var detta:
Julgrejer framme i butik redan nu. Vi har inte ens passerat allhelgona… Menmen, det var ju det där med bal på slottet. Jag ska skippa mina illusioner. Vi var ju faktiskt i Mammons tempel och högborg ;) Jag ska inte ens knysta om vad vi kånkat hem. Men det är inte julsaker! *lovar*
Senaste kommentarer