Sukuvika

…eller släktfel om man ska ta det på svenska.

Lillebror är en mycket temperamentsfull individ. Visserligen är även Storasyster det, liksom jag och barnens far… Men även fast jag i det längsta försökt förneka det, så måste jag nog medge att han släktar mer på mig i det avseendet. Tror jag

Hela mammas syskonskara är väldigt temperamentsfulla. Det finns undantag, men det gör det ju å andra sidan alltid. Samma gäller deras barn, dvs mina kusiner. En av dem hamnade hos rektorn sin första skolvecka efter att ha hamnat i slagsmål. En annan stirrade ut ett träd efter att stenen han kastat på trädet studsade tillbaka i pannan.

I dag var jag på plats och fick ta del av sonens humör från första parkett på dagis. Inte så att jag var i samma rum, men jag var inte långt därifrån. Sonen fick höra av en jämnårig tjej att han minsann inte var välkommen i “dockis”. Sonen som är väl medveten om sina rättigheter gav flickan en smocka, varpå ett utdraget yl hördes från dockis åtföljt av:
“V. sloooooog mig!”.
V. kontrar buttert (hela han är som ett litet åskmoln, både i uppsyn och kroppspråk) med:
“M. sa att jag inte fick vara här…”.

Närvarande fröken diskuterar förstås M:s del i konflikten med henne och jag talar med mitt åskmoln till son. Det syns så väl på honom att han vet vad han gjort och hur han egentligen borde göra. Han säger det också och det slutar med att barnen säger förlåt åt varandra… Men jag känner så mycket med lillebror. Det är så svårt. Jag vet ju precis hur det är… Att veta vad det rätta är, att veta hur man egentligen ska göra… Men så blir det lik förbaskat fel bara för att sinnet rinner innan man hinner tänka efter. Hur gör man?! Jag antar att det är lika bra att förbereda sig på många samtal hem i framtiden…