Att putsa själens fönster

Ibland
är det skönt att bara få gnälla.
Ibland
är allt jag behöver att få Det ur mig,
till Någon
som bara lyssnar
till hur träligt och tröttsamt
Livet kan vara.
Som när jag putsar fönster.
När smutsen försvinner
är det mycket lättare att se klart.

En sån underbar dag!

I dag var jag och mamma på stan och handlade lite. Eller… Jag handlade och min snälla mamma betalade och jag vet ju att ni läser ibland (eller: pappa läser och berättar åt mamma om det jag skrivit), så: Tack igen

Jag kom hem med:

Tunikor till mig och dottern och en ny finskjorta till sonen. Båda barnen blev jätteglada över sina kläder (liksom jag ) Sedan beställde jag också en sådan här fantastisk manick (slut i butiken, kan tänka mig att de gått åt som smör i solsken), det är nästan så jag längtar efter att få vakna på morgnarna

Bilderna kommer från Lindex och Philips hemsidor.

Det var jättemysigt att gå på stan med mamma och bara surra på om allt och inget, men jag tror dagens höjdpunkt var ljuset! Det var nästan så att jag såg solen!!! Den dröjer ju till den 1 januari med att visa sig efter polarnatten, men det där ljuset mitt på dagen. Det var underbart! Hjärtat sjöng som en lärka i bröstet på mig och det blev så lätt att le och skratta efter det. Så på onsdag, där någonstans mitt på dagen, överväger jag allvarligt att åka upp på närmsta riktigt höga höjd och bara njuta av att se solen klättra över horisonten.

Sedan fick jag och maken ta del av den underbara lyxen att ta en promenad tillsammans. Vi tog med oss hundarna och strosade iväg till Coop för att köpa tidningarna. Mina föräldrar var med barnen och de verkar ha haft det jättebra tillsammans. Kurragömma, sjörövare, gömma nyckeln (pennan) och måla med glitterlimmet, ja och så äta mellis då. Jag fattar inte hur de hann med allt… Men det var ljuvligt med denna promenad. Testade förresten några av lydnadsmomenten från lydnadsklass I med gammelman E. han var lite segstartad, men sedan visade han att de gamla takterna minsann satt i. Å, vad kul vi hade, E och jag. Mammas prinskorv Lilleman I. var mest bara intresserad av att leta kissfläckar efter alla löptikar som finns här i stan just nu… Han är världens vänligaste och välvilligaste själ, men guuuud så jobbig han kan bli ibland! Tur att han kompenserar det på andra sätt *hihi*

Nu ligger hundarna under trappen och knorrar och snarkar om vartannat. Jag ska går ner och titta på Hajar som hajar. Det har varit en bra dag idag. Det känns verkligen skönt!

Skyddad: Aj!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Julhelgen

Julafton:
Start med full fart! Både jag och maken nattsuddade alldeles för länge dan före dopparedan, så vi var rätt trötta när klockan gjorde sig påmind där vid kl. 8, 8.09, 8.18, 8.27 och slutligen 8.36 då jag gav upp och hasade ner för att börja med operation påklädning. Barnen var helgalna för att det äntligen var julafton och frenesin höll i sig resten av dagen. Fattar inte hur det är möjligt att två små kroppar kan låta och röra på sig så mycket…

Tog en tur till kyrkogården som vi brukar för att tända ljus. Därefter bar det av till Coop eftersom maken förvägrats återlämna en trasig present (!). Jag hade dock turen med mig att träffa rätt person i kundtjänst, så det ordnade sig – tack och lov.

Sedan kom gästerna: alla tre Dotterns fadder och så mina föräldrar. Skönt att inte ha så mycket folk omkring sig, i synnerhet inte som jag redan var trött… Kalle Anka, äta, umgås, tomtebesök och så klappöppning… Tomtebesöket blev lyckat i alla fall… Dottern är däremot en ung dam med ett mycket skarpt sinne för detaljer. Hon konstaterade att tomten hade likadana skor som hennes far samt att han påminde mycket om honom. Jag tror att vi måste förbereda maskeringen mycket bättre kommande år eller så blir maken genomskådad. I år lyckades vi finta dottern bara för att vi pratat om att tomtar brukar kunna likna barnens pappor för att barnen inte ska bli rädda… Vilket ljug! Men det gick hem med en viss tvekan. Eller så är det dottern som lyckas bluffa oss.

Juldagen:
Släpa fötterna efter sig hela dagen och bara ha det lugnt och skönt hemma. TV-middag (julmat så klart)  framför Trollkarlen från Oz, sedan upp till mormor och morfar, där det var tänkt att barnen skulle övernatta. Maken och jag på bio (Arn – Tempelriddaren, som för övrigt var riktigt bra – se den om ni kan!) och så en sväng förbi barnen för att säga godnatt innan vi skulle åka hem. Men det blev ingen övernattning. Båda barnen ändrade sig och ville hem, tror att de inte var riktigt redo för att sova borta utan oss. Men det får bli en annan gång istället. Jag är glad över att de vågade säga vad de ville och tyckte kändes riktigt! Kollade sedan på Mansfield Park och började sticka mössa nr 7. Önskar bara att jag visste vad jag ska göra med den, hela familjen har redan varsin… Kanske skulle försäka sälja den? Den är ljusrosa med en regnbågsfärgad rand på sidan.

Idag, annandagen:
Vaknade av att dottern ruskade i mig och påminde mig om att jag lovat henne att inviga de nya skridskorna i dag: ”Så jag tycker att du ska stiga upp nu, mamma”.

Sonen stod också på ett par skridskor för första gången i dag och han var superduktig! Det slutade med att han kunde ta sig fram så sakteliga och kliva upp igen på egen hand efter att ha ramlat. Hejja! Dottern stilade med att stå på ett ben och med att jaga sig far på isen. Roligt hade vi i alla fall!

Maken blev däremot utringd på jobb. Inte lika imponerande, men jag får försöka se det från den ljusa sidan och tänka på den extra inkomst det också innebär. I går ringde de på dagen, men jag undrar vad jag egentligen gett dem för intryck. Kvinnan som ringde lät påtagligt nervös när jag svarade…

Om ett par timmar bär det av till svärföräldrarna för middag. Tror att det kommer att bli trevligt, men jag är lite nervös för att vi ska drabbas av magsjuka eftersom svägerskans familj verkar ha haft en mindre duvning före och under julhelgen. Vi får väl tvätta händerna ordentligt

God jul!

Ser att det var fem dagar sedan som jag skrev mitt senaste inlägg. Tiden flyger verkligen fram dessa dagar. I natt kom jag och maken i säng halv 3 och jag är oerhört tacksam för att barnen sov till drygt åtta i morse, samt att de fann sig i att kolla på Barnkanalen till kvart över nio Mammas gullpluttar. I alla fall då Stickade klart en mössa och bakade lite bröd på svärmors vis. Gott!

De sista inköpen är också avklarade nu (hoppas jag) och skulle vi ha glömt något så må det väl få vara så. Vi lär inte gå under för det. Skinkan är i ugnen och nu återstår bara att fixa mimosasalladen och rödbetssalladen. Ja, förutom att packa in de sista julklapparna då. Ungarna far omkring som små yrväder och slåss och leker harmoniskt om vartannat… Storasyster anstränger sig å det grövsta för att vara snäll (Tomtens lista, ni vet) men det är inte så lätt alla gånger med en retig lillebror. Hon pysslade också ihop en egen julkrubbeinstallation i förrgår med hjälp av lite leksaksfigurer och en gammal leksakslada… O! Så stolt hon är över denna och det märks att de varit och tittat på kyrkans julspel för förskolebarnen

Sist av allt hägrar en stund i bastun med lite skönhetsvård. Sen är det jul!

Hoppas att ni får era drömmars jul – var ni än befinner er!

Hopplösa ungar: finns de?

Nu är det bara fyra arbetsdagar kvar innan julledigheten börjar och jag känner mig väldigt, väldigt arbetsskygg… Kan ha att göra med den rusch jag upplevt den senaste veckan med betygssättning, bedömning av sista-minuten-inlämnade jobb etc. I eftermiddags satt jag faktiskt bekvämt tillbakalutad i min stol med fötterna bekvämt placerade på skrivbordet i en hel timme. Min kollega halvlåg i soffan… Men vi hade en väldigt intressant diskussion, en sån där pedagogisk diskussion som jag skulle önska att vi oftare både hann och orkade med. De behövs verkligen!

Vi pratade om elevsyn på tal om att jag läst ett intressant kapitel i Kay Pollacks bok ”Att välja glädje”. Vi pratade om att det sorgligt nog inte är så att varje unge vi möter på skolan bemöts med kärlek och positiva förväntningar. Att det faktiskt finns elever som skåpas ut som hopplösa fall…

Det finns en ”tuff brud” på skolan. En cool tjej, med hög status som är tillsammans med en cool, ”farlig” kille. På skolan är det många som undviker dem, framförallt pojkvännen. Men så möter jag dem ibland i ”min” stadsdel, när de varit och hämtat tjejens lillebror från dagis. Att frammana den bilden, med dem två gående med en glad liten treåring mellan sig, gör det så mycket lättare att bemöta dem utan rädsla och med vänlighet.

Det finns något gott i alla. Alla har någon god sida och alla bär på minst en talang… Tänk om vi kunde fokusera på dem på samma sätt som vi fokuserar på de tillkortakommanden vi ser hos de barn och unga vi möter i skolan? Vad kunde vi åstadkomma då?

Galet väder

Nog för att vädret är galet… Men inte kan det väl vara såhär galet ens på Gotland?!

Tredje söndagen i advent

Ja, då var gudstjänsten avklarad. Vi var enligt uppgift från en åhörare riktigt bra denna gång. Förra gången var vi bra, men nu var vi alltså riktigt bra. Kul! Kungabesöket avlöpte också attentatsfritt. De flankerades, förutom av sina vakter, av landshövdingen med fru och så var Anders Björck också med på ett hörn. Övriga kände jag inte igen… Jag fascinerades över att kungaparet var så små till växten… Jag hade förväntat mig att de skulle vara längre, men det är väl så att bilder inte alltid berättar sanningen. Jag menar… Är man kung så måste man ju vara minst 1,95 lång. Det hör man ju på ordet kung – stort, ståtligt och mäktigt Vad jag däremot reflekterade över var att jag är väldigt glad över att vara jag. En ganska anonym medelsvensson… Tänk att inte ens kunna ta nattvarden utan att det ska fotograferas eller att inte kunna lägga sin kappa mellan sig själv och sin make utan att det ska börja spekuleras om fnurror på tråden. Näpp… Det är nog inget för mig…

Barnen var i alla fall på julfest med sin mormor och morfar under tiden. Det var fritidsföreningen på företaget de jobbar för som bjöd de anställdas barn eller barnbarn på julfesten. Det hade dansats kring granen, fikats saft, pepparkakor och lussebullar och så hade barnen fått väcka tomten! Två gånger, fick jag berättat för mig, fick hela barnaskaran ropa innan han vaknade. Slutligen hade barnen fått varsin julklapp och en gigantisk godispåse… Storasyster fick en teservis med låtsasbrödskivor (mycket lyckat!) och lillebror en modernare variant på ett sånt där ”pluttpussel” (ni vet – en hålig plastplatta med gröna, gula, röda och blå pluttar som man kan göra olika mönster och motiv av). Barnen hade verkligen tyckt att julfesten var rolig och det bara sprudlade om dem.

Efter att ha landat hos mamma och pappa ett tag var det dags för dagens tredje evenemang: Femårskalas! Ett par mycket goda vänner till oss har barn som också är jämnåriga med våra och nu var det alltså storebror som fyllde fem. Jag är väldigt tacksam över att det var just dem vi skulle till, för det är liksom okej att kunna säga att man är aptrött och sedan kunna landa en stund i deras soffa medan ungarna härjar… Det finns liksom inget måste för att vara jättesocial hela tiden, utan det är tillåtet att vara tyst och inbunden en stund. Lika okej är det att fastna med blicken en stund. Det är så skönt att de finns!

Massor av gofika och sockerkickar för barnen alltså. När vi väl kom hem var det väldigt skönt att bara kunna sätta sig i soffan och kolla på en film och grönsaka sig. Slappna av. Bara vara… Ligga i soffan och ha barnen sittandes bakom benen, prata om vad som händer och sker (bara engelskt tal och svensk text) och fantisera med barnen hur det skulle se ut om det hände på riktigt (tokigt!)…

Det som också är intressant i sammanhanget är att det känns som att det är nu jag borde börja varva upp. Riktigt stressa igång inför julens alla bestyr. Men jag gör inte det… Det känns snarare som att jag har börjat gå in för landning… Märklig känsla, men jag gillar den! Jag tror att det finns ett samband mellan lugnet och listan som jag och maken författat. Likaså att det finns ett namn bredvid varje grej som vi valt att prioritera. Det här måste vi göra inför nästa år också! Tveklöst!

Lagen om allts j**lighet

Det regnar. Det är den 15 december och nederbörden som kommer består inte av snö, utan iskalla vattendroppar. Fy f*n. Var är den här världen på väg? Deprimerande är bara förnamnet även fast sparkföret (än så länge) är briljant. Nu upptäckte jag att min deleteknapp på tangentbordet inte fungerar. Ibland känns livet onödigt småjävligt. Som tur är är oddsen för att det bara kan bli bättre som störst då…

Celebert besök

På söndag är det gospelmässa. I dag fick vi programmet och där läste jag följande rader:
”Församlingen står upp när kungaparet går in.” och ”Församlingen står upp när kungaparet går ut.”

Tänkte först att det var något gammalt som ”fastnat” i urklipp eller något sådant när min körkompis påpekar att det verkligen är så. Kungaparet och landshövdingen kommer att bevista gudstjänsten på söndag.

De är människor precis som vi och de går på toa precis som vi… Men jag ska erkänna att jag blev lite pirrig. Det är kul med kungligheter. Men pirret beror särskilt mycket på det faktum att körledaren räknar med minst dubbelt så stor gudstjänstbesökande skara jämfört med sist. Det betyder alltså minst 500 besökande. Det finns 600 tryckta program.

*hick*