Tredje söndagen i advent

Ja, då var gudstjänsten avklarad. Vi var enligt uppgift från en åhörare riktigt bra denna gång. Förra gången var vi bra, men nu var vi alltså riktigt bra. Kul! Kungabesöket avlöpte också attentatsfritt. De flankerades, förutom av sina vakter, av landshövdingen med fru och så var Anders Björck också med på ett hörn. Övriga kände jag inte igen… Jag fascinerades över att kungaparet var så små till växten… Jag hade förväntat mig att de skulle vara längre, men det är väl så att bilder inte alltid berättar sanningen. Jag menar… Är man kung så måste man ju vara minst 1,95 lång. Det hör man ju på ordet kung – stort, ståtligt och mäktigt Vad jag däremot reflekterade över var att jag är väldigt glad över att vara jag. En ganska anonym medelsvensson… Tänk att inte ens kunna ta nattvarden utan att det ska fotograferas eller att inte kunna lägga sin kappa mellan sig själv och sin make utan att det ska börja spekuleras om fnurror på tråden. Näpp… Det är nog inget för mig…

Barnen var i alla fall på julfest med sin mormor och morfar under tiden. Det var fritidsföreningen på företaget de jobbar för som bjöd de anställdas barn eller barnbarn på julfesten. Det hade dansats kring granen, fikats saft, pepparkakor och lussebullar och så hade barnen fått väcka tomten! Två gånger, fick jag berättat för mig, fick hela barnaskaran ropa innan han vaknade. Slutligen hade barnen fått varsin julklapp och en gigantisk godispåse… Storasyster fick en teservis med låtsasbrödskivor (mycket lyckat!) och lillebror en modernare variant på ett sånt där ”pluttpussel” (ni vet – en hålig plastplatta med gröna, gula, röda och blå pluttar som man kan göra olika mönster och motiv av). Barnen hade verkligen tyckt att julfesten var rolig och det bara sprudlade om dem.

Efter att ha landat hos mamma och pappa ett tag var det dags för dagens tredje evenemang: Femårskalas! Ett par mycket goda vänner till oss har barn som också är jämnåriga med våra och nu var det alltså storebror som fyllde fem. Jag är väldigt tacksam över att det var just dem vi skulle till, för det är liksom okej att kunna säga att man är aptrött och sedan kunna landa en stund i deras soffa medan ungarna härjar… Det finns liksom inget måste för att vara jättesocial hela tiden, utan det är tillåtet att vara tyst och inbunden en stund. Lika okej är det att fastna med blicken en stund. Det är så skönt att de finns!

Massor av gofika och sockerkickar för barnen alltså. När vi väl kom hem var det väldigt skönt att bara kunna sätta sig i soffan och kolla på en film och grönsaka sig. Slappna av. Bara vara… Ligga i soffan och ha barnen sittandes bakom benen, prata om vad som händer och sker (bara engelskt tal och svensk text) och fantisera med barnen hur det skulle se ut om det hände på riktigt (tokigt!)…

Det som också är intressant i sammanhanget är att det känns som att det är nu jag borde börja varva upp. Riktigt stressa igång inför julens alla bestyr. Men jag gör inte det… Det känns snarare som att jag har börjat gå in för landning… Märklig känsla, men jag gillar den! Jag tror att det finns ett samband mellan lugnet och listan som jag och maken författat. Likaså att det finns ett namn bredvid varje grej som vi valt att prioritera. Det här måste vi göra inför nästa år också! Tveklöst!