Bakom siffrorna i statistiken

Vem är du egentligen? Ja, just du som läser detta i denna stund. Jag är nyfiken på människorna bakom siffrorna i statistiken… Ni är i runda slängar mellan 30-50 personer som hälsar på mig dagligen (kul att ni är så många!), men ni är inte lika många som lämnar spår efter er

Vem är du?

Du behöver inte skriva ut ditt riktiga namn, mailadressen som bloggtjänsten efterfrågar syns inte annat än för mig (och jag skickar inte vidare någonting!), du behöver inte skriva in någon adress…

Lämna bara ett spår efter dig och säg att du varit här. Det skulle göra mig så innerligt glad!

Flera ljusglimtar och ett dystert moln

I dag började jag jobba igen. det gick riktigt bra och kändes också riktigt bra. Utmaningen kommer absolut att ligga i att hålla isär arbete och fritid framöver och att gå hem när det är dags för det och inte köra med ”Jag-ska-bara” i bästa Alfons Åberg-stil. Jag har betalt för ett visst antal timmar och detta antal timmar ska jag jobba – hinner jag inte med mer så är det trist, men då får det lov att vara så. Så länge jag gör mitt bästa och inte drar benen efter mig i syfte att slöa eller för den delen missköter mitt jobb (typ) så kan jag inte göra mer.

Sedan har jag också börjat klura lite på i hela fridens namn jag kan/ska göra för att klippa i tid på kvällarna. Tror mig ha ett par idéer där. Håll tummarna och kom gärna med goda råd om du har några, eller berätta gärna hur du gör!

Sedan dök det upp ytterligare ett par små solglimtar. Hade två och en fjärdedels VAB-dagar att begära ersättning för från FK vilket genast gav lite mer klirr i kassan. Sedan kommer det ett styrelsearvode från villaföreningen, inget stort – men ändå. Alla pengar som kan ”komma hemåt” nu är verkligen välkomna! Har fortfarande inte hört ifrån FK om min sjukskrivning, hoppashoppashoppas att de inte börjar bråka om den!!!

Ytterligare en rolig sak som hände i dag var att jag fick ett mess från en god vän till mig tillika modern till en av dotterns bästa vänner – de kommer att köpa ett hus i samma område som vi också bor i. Himlans kul! Även fast döttrarna en dag kan komma att växa ifrån varandra (eller så gör de inte det – men det går ju inte att sia om nu) så tycker jag att det blir väldigt trevligt att de flyttar hitåt. I bästa fall lyckas jag lura med mig modern på någon promenad då och då (om du läser detta, M. så kan du känna dig träffad *hihi*).

Enda molnet på himlen nu är den evinnerliga vikariebristen på dagis (och i skolan). I dag har de varit en personal kort på avdelningen, gympan blev inställd på grund av sjukdom och vikariebrist – som det är nu känns det mest som förvaring och inget annat. Hur garanterar skolledningen säkerheten? Hur säkrar man kvalitén på verksamheten? Hur tar förvaltningen hand om sin personal?

Maken kommer att ringa skolchefen i morgon och fråga lite om detta samt framföra vår kritik. Jag skulle gärna göra det, men just nu orkar jag inte – plus att det ju också är min egen arbetsgivare det handlar om… Kluvet. Samma situation råder ju i skolvärlden med lärarlösa lektioner, arbetslag som går på knäna när de täcker upp för varandra… Vikarierna flyr fältet med de villkor som råder, nu stundar dessutom en varsel- och uppsägningskarusell igen. Vikariepool av de som varslas är tydligen inte att tänka på – det kostar ju pengar gu’bevars. Det är den bistra verkligheten: vi ska öka måluppfyllelsen, tillgodose elevernas särskilda behov och därtill utveckla verksamheten. Hela tiden med mindre resurser tillhanda och fler elever i behov av stöd. Det talas så varmt om flexibilitet i organisationen, men det är inte frågan om att arbetsgivaren ska vara flexibel – utan det är personalen som ska tänjas och vridas på tills vi går sönder…

Lågbudgetfördomshumor…

…men förödande fnissigt om man är lite trött Frågorna utläses på riktigt sävligt Överkalixmål (eller i alla fall förmodat Överkalixmål).

Vet du vad man får om man korsar en Överkalixbo med en Pitbull?
- En mördarsnigel.

Vad är Överkalixkarate för något?
- Tai Chi.

*fniss*

Skyddad: Sista dagen i frihet?

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: SILENCE! I kill you…

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: På flykt undan verkligheten

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Funny walks

Som förälder utvecklar man många strategier för att klara av vardagen. När jag nyss skulle gå igenom barnens lekrum för att tända fönsterlampan blev jag plötsligt väldigt medveten om en av dem…

Jag hade ett vattenglas i min vänstra hand och lampknappen är på vänster sida om dörröppningen. Av någon anledning valde jag att inte börja tjorva med att tända taklampan (först måste jag ju ändå svänga in på det potentiellt leksakstäckta golvet), utan ansåg att ljuset från hallen fick vara tillräckligt. På golvet brukar det också regelmässigt ligga allsköns småprylar som man får gå slalom emellan för att undvika att:
a) trampa sönder leksaker
b) snubbla över leksaker
c) sparka till leksaker så att de går sönder alternativt att min fot gör det.

Vad gör man då, om man av någon anledning ser dåligt på grund av mörker eller avsaknad av glasögon (händer företrädesvis på natten), eller om man vandrar runt i sin egen lilla värld av blommor och lallar på? Eller för att man är för slö för att tända taklampan och samtidigt bär på ett vattenglas som man i sin tur inte vill lägga bort för att man inser att man i nästa sekund kommer att ha glömt bort det med vattenskador som följd nästa dag för att barnen då hittat igen det?

Jo, man utvecklar en säregen gångstil som är en blandning av dansant tån-i-golvet-före-hälen-stil och fotsläpande. Man drar fötterna efter sig för att minska risken att få något under dem. Men eftersom smålego och små leksaksfigurer är lagom stora för att trots detta hamna under fötterna med idel svavelosande svordomar och förbannelser över stenhårda pytteleksaker till följd är det alltså lika bra att låta tårna landa på golvet först alternativt låta dem vidröra golvet hela tiden, ungefär som en plog igenom leksakshavet…

Behöver jag säga att mysteriet med varför mina strumpors tåparti plötsligt verkar slitas mest jämfört med alla år av hälslitna strumpor verkar ha löst sig?

Hur länge till?

Jag fick en komplimang i dag av dottern. Min 5-åriga dotter som verkar vara på väg in i ”lilla tonåren” med allt vad det innebär i form av frustrerade utrop, himlande ögon, utbrott och ”sluuuuta, mammaaaa/pappaaaaa”…

Vi var på väg till bussen och promenerade hand i hand. Dottern på ena sidan och sonen på den andra. Båda två var väldigt samarbetsvilliga och pratsamma. Då hörs det från dottern:

”Du är cool, mamma!”
”Jaså, hur menar du då cool?”, blev min motfråga. Jag var nyfiken på hur hon definierade begreppet ”cool”.
”Cool som i cool, menar jag.”
”Är det något jag gör? Ser jag cool ut? Är jag bara cool som jag är?”, fortsatte jag att fråga. Dumt kanske att analysera och försöka definiera så mycket, men nu blev det så
”Du är cool för att du är som du är.”

Cool är alltså något man är. Det är en personlig egenskap i dotterns värld likaväl som det kan handla om utseende och hon har en bild av vad det innebär. Det är inte bara ett ord hon slänger ur sig för att testa (så som det var med den kliande vanten och det nonchalant uttrycka ”hevlette, hevlette, hevlette” för ett par år sedan…). Men i dag var cool alltså en egenskap jag hade. Jag blev väldigt glad över hennes spontana komplimang, men kan heller inte låta bli att undra hur länge till hon kommer att tycka det Hur det än är så kommer jag att suga på karamellen allt vad jag förmår – länge.

Lyxliv

Fredag den 25 januari:

- Vakna klockan sju. Kliva upp, klä på allihopa (förutom maken som redan åkt till jobbet )
- Följa med barnen till dagis (sonen säger ”Jag vill inte ha någon puss och kram” med plirig blick när det är dags för hejdå-ritualen och dammar istället iväg för att leka med de andra. *sötis* ).
- Strosa hem, fika långsam frukost.
- Buss till stan för en ansiktsbehandling (Citrus Secret). En timmes njutning…
- Promenad på stan och i Järnvägsparken för att titta på konstverken som växer fram ur stora snöblock – det är ju ändå Snöfestival. Kärt återseende med en gammal kollega och vän.
- Buss hem (buss är underskattat som färdmedel – det är så skönt att kliva in i ett varmt fordon och bara slappna av i väntan på att komma fram till hemhållplatsen), skotta gården, äta lunch, varm dusch.
- Hämta barnen (som är två under av samarbete!), buss på stan igen, hyr ”Familjen Robinson” och ”Underbar och älskad av alla”. Hämtas av M.
- En sväng förbi ICA för att köpa en baugette och lite grillat (slarvmat idag).
- Landa hemma, film-middag och en fortsatt långsam kväll…

Lyxtillvaro!

Skyddad: Jobbjobbjobb

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord: