I går fick jag hem ett gäng böcker från AdLibris. En av dem var Gunilla Bergenstens bok “Familjens projektledare säger upp sig” . Jag sträckläste den på två timmar och jag säger bara: OJ! Så träffande! Jag kände igen mig i så mycket.
Men för att maken inte ska skjuta ut sig när han läser detta, eller för den delen för att han inte ska känna att jag drar alla män över en och samma kam ;) så lär jag ju också säga att det inte är riktigt lika illa hemma hos mig som hos Gunilla Bergensten. Jag tar knappt något ansvar för hundarna, för råddandet om natten när ungarna bökar, barnens nattning eller för diskmaskinen. Jag har också avsagt mig ansvaret (nästan helt) för att ha koll på bemärkelsedagar som har med makens halva av släkten att göra.
Men det var ju det där med den övergripande kollen, att vara den som drar igång saker, att vara spindeln i nätet, att känna att saker inte (sällan) blir gjorda om inte jag tar tag i dem. Ni märker att jag försöker vara diplomatisk, va? Kanske är det för att jag inte är redo för att tackla konsekvenserna av en uppsägning riktigt än. Men det är å andra sidan kanske nu, mer än någonsin, jag faktiskt borde säga upp mig från rollen som projektledare och kräva ett delat produktionsledarskap.
Dags att jobba. Ha en riktigt bra dag, var ni än befinner er!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Uppdatering, sen eftermiddag den 5 februari 2008
Nu blir jag fundersam…
Undrar om maken läst mitt inlägg? Tog han åt sig av att jag låg och gapflabbade så igenkännande åt boken igår? Han frågade ju trots allt om det verkligen var så illa varpå mitt svar efter en stunds funderande var: “Ja, ungefär så illa. Fast det finns en fyra undantag sådär…”.
Idag när jag kom hem var torrtvätten nerplockad. Det fanns heller inga rester kvar av lunchen på matbordet så som det brukar (ni vet: glas, bestick och sådant). Det var också undanplockat på vardagsrumsbordet. Det enda jag och barnen har gjort är att bringa reda bland deras leksaker, eller åtminstone sett till att de är där de ska vara.
Jag är förvånad, men jag tänker absolut inte klaga. Inte en chans!
Posted by Maken on 6 februari, 2008 at 00:50
Hej !
Nej, jag hade inte läst din blogg, det fanns en möjlighet till att ta ned tvätten,plocka ur och i diskmaskinen och pyssla lite grann med hundens tass.
Allt detta blev möjligt, med lite vatten i en liten balja i badrummet och 2 barn som stilla leker fredligt med varandra.
( Det kanske skulle kunna vara uppslag till Nobels fredspris i mellanöstern och övriga oroshärdar…)
Jag kommer nog inte att läsa boken, med den motiveringen att jag känner mig jagad med blåslampa, för att jag just är..man.
Kram
/Jag
Posted by Pippi on 6 februari, 2008 at 08:42
Käre make… Jag jagar inte dig med blåslampa bara för att du är man. Det skulle aldrig falla mig in. Boken ifråga är bara ett väldigt bra exempel på hur det kan kännas för mig – en möjlighet att få leva sig in i en annan människas situation som ofta är snarlik med läget som jag upplever det – inte en blåslampa i rumpan på dig
Vi fortsätter väl förhandlingarna irl hemma 
Puss!
Posted by JoVi on 6 februari, 2008 at 09:37
Intressant läsning
Tror inte jag heller ska läsa boken, mest för att jag är rädd för att det är JAG som är MANNEN *hihi*. Skämt och sido, jag VET att jag har det “för bra” med världens bästa sambo men samtidigt är vi rätt överens om det mesta och det är väl huvudsaken? 
Kram!
Posted by Hilda on 6 februari, 2008 at 21:42
usch för tusch. Sätt en ram runt istället för att ta bort
Posted by grodmamman on 7 februari, 2008 at 15:33
Skulle också vilja läsa den boken. Läste en intervju och artikel med författaren i Amelia igår och log igenkännande. Det är inte riktigt så hemskt här heller, men vissa delar stämmer säkert. Sedan är det i alla fall så här hemma hos oss att jag själv satt mig i denna sitation då jag är lite av en “kontrollmänniska”, men jag jobbar på det!:-)
Posted by Pippi on 9 februari, 2008 at 22:33
JoVi:
Jag tänkte avstå av samma anledning som du, men så kunde jag inte låta bli ändå. Är glad för det nu i efterhand.
Hilda:
Det blev ingen ram. Det var vattenlöslig tusch och avhjälptes med grönsåpa och vatten
Grodmamman:
Fast det måste ju finnas utrymme för förändring om man senare känner att situationen börjar bli ohållbar.
Precis, det där med att vilja ha kontrollen är ju något som kan ställa till det. Undertecknad jobbar också på det
Posted by Bokpaket « ~ Pippi ~ on 5 maj, 2009 at 07:55
[...] läste tidigare den eminenta boken Familjens projektledare säger upp sig och när det gäller mitt och makens [...]