Ett, två, tre små grisar…

…i storaysters egen version. Skriven på egen hand med lite ljudningshjälp från ömsint moder

123 HÅ GRISAR

JIK ÅK SKÖLÄ BYGA HUS

FÖRSTA LILA GRISÄN FRÅGA EN MAN KAN JAG FÅ LITÄ HÖ

DÅ SA MANÄN JA

DÅ SÅ KÅM VARJEN ÅK KNAKADÄ PÅ DÖRRÄN

DÅ SA GRISÄN STÅP

DÅ SPRAN VARJEN HÄM

 

SLUT

Minne

Jag har verkligen minne som en… en… en… Vad är det egentligen som har dåligt minne? Jag vet inte. Jag vet däremot att jag har det. Maken och jag har ju härmed delat upp födelsedagar att komma ihåg. Haken är att jag har flera födelsedagar som jag gärna skulle komma ihåg som jag inte kommer i håg. Typiskt! Nu i dagarna har JoVi:s störstsköna sessa firat födelsedag, precis som Amlons minsting (det var ju vasaloppstider och segraren Raul Olle minns jag ju). Födelsedagar jag gärna skulle uppmärksammat på rätt dag om jag bara hade kommit ihåg dem. Till sommaren och hösten är det ju en hel klase med barn som är jämnåriga med dottern som jag gärna hade skickat åtminstone ett kort till. Men jag har nog gett upp. Det går inte. Det är nog en av mina akilleshälar. Big time!

Alltså:

J. och O. GRATTIS på era respektive födelsedagar! Jag hoppas verkligen att ni haft/kommer att ha varsin underbar dag!

Skoter, möblering och socialt nätverk…

*suck* Sitter här och klurar på hur jag ska inleda mitt inlägg så att det blir någorlunda vettigt. Dessvärre verkar det som att hjärnan tagit semester. Fast det är ju egentligen så det ska vara nu med tanke på att jag och barnen firar sportlov Jag passar också på att skylla på träningsvärk *haha* Från att knappt ha åkt en meter skoter på jag-vet-inte-hur-många-år till att sitta och köra i två timmar är steget långt. I går var jag således lite småstel i rygg och armar (ni vet: sitta och parera skumpet plus styra monstret) men i dag: ojojoj… Jag har väldigt många småmuskler i rygg och sidor som jag inte ens visste fanns. Men det är det värt. Jisses så roligt det var! Maken som varit lite mer återhållsam med sin glädje över monstermaskinen tog en tur till macken igår. En lång tur. När han kom hem sken han som en liten sol där i dörröppningen. Han är numera såld han också.

Träningsvärken hänger också ihop med att vi möblerade om rejält på övervåningen igår. Vi flyttade ut ”storsängen” från det som varit vårt ”master bedroom” till det som tidigare varit barnens lekrum. Vad udda det var att sova själva, utan barn i rummet! Sonen kom sedan trampandes vid 2-snåret på natten och därmed var ordningen återställd. Nu har barnen ett stort rum att dela på med sängar och leksaker på varsin halva. Maken och jag har ett eget vuxenrum och plötsligt ville jag heller inte måla furmöblerna vita. De fick en helt annan lyster mot de ljusblå väggarna jämfört med hur de stått sig mot det gröna. Furu må vara hur ute som helst, men det blev en skön balans mellan varmt och kallt i sovrummet. Precis lagom! Dottern var superexalterad över rumsbytet och hon kunde knappt bärga sig innan hon fick gå till sängs. Kul! Nu återstår dtaljer som att flytta upp leksaker från vardagsrummet och att flytta ner ett tidningsskåp dit istället, att få tavlor på rätt plats och att fixa upp ”rätt” gardiner. Men det får ta den tid det tar. Det största jobbet är ju gjort nu.

I går var även en av dotterns kompisar här och hälsade på. Hon stannade över lunch och det är så roligt att se hur väl de kommer överens. De bråkar och leker bra om vartannat (fast i går blev det inget bråkande) och jag är så glad över att det är så ömsesidigt! Kanske framförallt för att jag aldrig hade någon bästis i den bemärkelsen som liten. Jag hittade aldrig en riktigt självklar kompis. Men det har å andra sidan förändrats nu i vuxen ålder

I alla fall så har det slagit mig hur skönt det är att barnen har vänner vars föräldrar jag förbehållslöst litar på. Jag vet att de får mat i sig om det är tid för det. Jag vet att de vuxna finns i närheten och har getögekoll och hjälper till med konfliktlösning om det behövs. Vi har liknande värderingar om rätt, fel och regler hemmavid. Jag är också glad över att vi föräldrar har en såpass god kontakt sinsemellan och att vi pratar med varandra om sådant som händer och vad som komma skall. Jag tänker mig att denna vana kan bli väldigt användbar längre upp i åldrarna. Låt oss anta att barnen ifråga fortsätter att ”hänga ihop” när de bli äldre och även när det börjar bli dags för diverse dåligheter (jag har inga illusioner ) i det läget är det ju väldigt praktiskt att barnen är vana vid att vi föräldrar har en kontinuerlig dialog med varandra, jag tänker mig att det minskar risken för alltför mycket bus och hyss från ungarnas sida. Helt försäkrad från detta går det ju inte att vara, men ändå. Det sociala närverk som vi utgör kring barnen gör att jag ändå känner mig lugn(are). Jag skulle önska att alla barn hade det så.

Ha en bra vecka! Nu ska jag gå ner och duscha så att jag ser ut som folk när jag följer med dottern på kalas i eftermiddag