Påskpynt

Jag försöker fortfarande vidmakthålla mitt uppsagda projektledarskap. Det har väl gått sisådär nu när jag varit hemma eftersom mycket av min tid (nej, jag har inte häckat framför datorn hela tiden även fast jag inser att det lätt ter sig så) gått till att rensa och pyssla.

Förr…

Hoppsan! Nu för maken påskriset på tal! Jag tar genast tillbaka allt jag tänkte skriva om avsaknaden av påskris och hur jag kommer att fortsätta med att låta bli att ta det ansvaret och att det räcker med att jag kommer att rusa omkring på Coop tillsammans med alla andra barnfamiljer på torsdagen den 20 mars! Det blir visst lite påskfägring här hemma i år också. Nu återstår att se hur långt steget från ord till handling är *retas med maken – hoppas att han läser det här i tid*.

Jane Austen och jag

Jag tycker mycket om Jane Austens böcker och har uppskattat filmerna baserade på dem. Hittade så ett quiz som en gång för alla avgjorde vilken Jane Austen-hjältinna jag skulle vara:

Take the Quiz here!

You are Marianne Dashwood of Sense & Sensibility! You are impulsive, romantic, impatient, and perhaps a bit too brutally honest. You enjoy romantic poetry and novels, and play the pianoforte beautifully. To boot, your singing voice is captivating. You feel deeply, and love passionately.

Blå måndag och vit tisdag

Tankebubblor har färgvecka. Kände mig manad att haka på Har däremot reviderat bilderna lite. Kände sent på kvällen att de inte gjorde färgerna rättvisa

En blå bok som jag gärna bläddrar i.

Ett vackert blått (och glittrigt halsband som jag fick av dottern) som hänger på den blå väggen i sovrummet ovanför en vacker vit tavla som jag idag (tisdag) blev väldigt glad av att se som första ting när jag vaknade.

Sedan kan jag inte låta bli att associera en ”vit tisdag” till en tisdag utan alkohol (vilket ju inte är särskilt svårt att klara av ) så avslutningen på temat vit tisdag för min del blir:

Sedan återstår Grön onsdag, Rosa torsdag, Svart fredag, Gul lördag.

Sällskapssjuk

Jag tror att jag är på bättringsvägen. Samtidigt som jag fortfarande svettas som en galen ko så fort jag rör mig och rastlösheten börjar göra sig påmind, så orkar jag inte med många knop särskilt länge förrän jag får lov att sätta mig ner och vila.

Jag saknar sällskap, eller åtminstone social kontakt med någon. Maken jobbar och har förstås inte tid att sitta och prata med mig i telefon, precis som fallet är med så många andra. Och vem skulle vilja komma hem och hälsa på hos någon (eller för den delen ta emot besök av någon) som snorar, hostar och nyser så det står härliga till?! Mailboxen gapar mest tom, när som på diverse skräpmail som marknadsför ett antal olika potensmedel, bantningsmedel och gud-vet-vad.

Statistiken på bloggen räknar på och idag har hela 38 personer redan hälsat på. Ingen har dock lämnat spår efter sig (mer än som en siffra i statistiken), så jag antar att jag helt sonika skriver om för triviala ting alternativt att ingen kommer på något ”vettigt” att säga (vet ju själv hur jag kan resonera – så ingen skugga må falla på dem som hälsat på utan att kommentera)…

Det märks att jag längtar efter ett socialt liv, va? När till och med kommentarer i bloggen börjar spela en så stor roll?! Jag börjar mer och mer se likheten med mina barn när de återhämtar sig från diverse sjukor. Nu har jag iochförsig ingen att kivas med förutom hundarna (som för övrigt inte är mycket att ha som antagonister – fredligare själar får man leta efter), men just det här: Jag har tråååååååkigt!

Vad är det för fel egentligen?

Jag blir så ledsen när jag läser artikeln i DN om två småbarn som knivskurits till döds och om deras mor som ligger svårt skadad på sjukhuset.

Vad är det för fel på människorna som gör sådant?

Vore det en engångsföreteelse så kanske det vore lättare att smälta, men jag tvivlar. Psykfall lär ju alltid finnas och har säkert alltid funnits, men så kommer då artiklar som denna om att psykiatrin har kollapsat. Hur hoppfullt känns det då?!

I dag går mina tankar till dem som drabbats av vansinnesdådet i Arboga…