…och tur är väl det. Idag är det en sådan dag som får mig att utbrista “underbara värld” i ett.
Sonen sitter i skrivande stund nere i hallen och surar. Han är förbannad över att han fick lov att stanna hemma medan storasyster fick lov att gå till pulkbacken med sin kompis. Argumentet att han fortfarande var för liten och att treåringar inte (i mina och faderns ögon) får gå till backen på egen hand bet inte för fem öre. Så nu sitter han där och surar, fullt påklädd. Jag undrar hur svettig han kommer att vara när han surat klart…
Underbara värld!
I går och idag har det dessutom synts ett okänt nummer på nummerpresentatören. Tänkte att det kanske kunde vara FK som (äntligen) hört av sig, men tyckte att det verkade märkligt att de bara ringt hem med tanke på att jag uppgett både mobilnummer och jobbnummer för att maximera min tillgänglighet. Det framgår ju av alla papper de har tillgång till att jag jobbar full tid numera. Jadå. Det var “min” handläggare som hört av sig. Hem. Ingen annanstans. Jag börjar tro att FK/min handläggare förtjänar en världsmästartitel i dumhet. Det är ju trots allt inte speciellt smart att bara ringa hem, mitt på dagen, när det framgår att försäkringstagaren jobbar. Att sedan inte ringa de andra numren som är meddelade… Tja…
Underbara värld!
Mammas nya bil blev dessutom påkörd av en annan bilist i måndags. Kvinnan bakom ratten i den andra bilen var fientligt inställd, men de enades om hur kollisionen gått till och att polisens närvaro inte var nödvändig. I dag skulle de träffas för att skriva försäkringspappren. Tror ni att kvinnan går med på det? Nejdå. Nu tänker hon inte skriva på något alls, trots att det uppenbart var hennes “fel”. Hon förnekar allt ansvar och jag antar att hon på detta sätt försöker förtränga det som skett, för att inte tala om hur hon försöker slingra sig undan ansvaret. Det här har inget med mig att göra, men det blir oundvikligen så att jag ändå påverkas av det och att jag går och klurar på en lösning fastän jag vet att jag inte behöver ta något ansvar för att lösa tvisten.
Underbara värld!
Nu kom maken hem och jag hör att sonen fortsätter med operation “tjata om att gå till pulkbacken”. Ska väl gå ner och ta tag i livet nu. Det kan ju inte skada. Det är bara skönt att få skriva av sig en stund, även fast det den senaste tiden också medfört att det blir mycket tandagnissel här på bloggen. Det här tjorvet med FK tär sannerligen på mig och på mitt humör…
Det kan får inte bli värre nu!
