Ord kan inte beskriva den känsla jag får när jag tänker på Engla som mördades när hon för första gången fick cykla hem ensam från träningen. Vad är det för kräk som gör sådant? Bunta ihop och slå ihjäl! är det första jag kommer på. Primitivt och omoget kanske. Men det finns stunder då det är skönt att vara både omogen och primitiv. Men det finns inga ursäkter för att ta ihjäl en annan människa. Aldrig någonsin. Motsägelsefullt: ja. Men ett dödsstraff kan också vara alldeles för lindrigt ibland…
Det enda jag kan känna någon slags positiv känsla inför är att ytterligare ett mord fick sin lösning. Att två familjer vet vad som hänt, att de inte behöver leva i ovisshet även fast beskedet de fått är ett av de hemskaste besked man kan få. Att kräket till gärningsman är fast, att han inte kan göra någon annan illa – på ett tag. Jag önskar att han hamnar bakom lås och bom för resten av sitt liv. Det gör jag verkligen.
Idag går mina tankar till Engla, Pernilla och deras familjer.
