Jag försöker tänka positiva tankar. Verkligen! Försöker helhjärtat att se den ljusa sidan av tillvaron. Men jag är så less på jobbet att jag mår illa när jag kliver in i skolan på morgonen. När jag kliver in i arbetsrummet känner jag hur livsgnistan långsamt sugs ur mig. Jag kräks snart (på riktigt, alltså) åt meningar som börjar med: ”Vi har alltid…” eller ”vi har aldrig…”. Värst blir läget när de uttalas i samma mening. Jag kliver omkring i en djup gyttjegrop med branta, halkiga väggar, känns det som i alla fall…
Barnen är friska.
Jag är frisk.
Löneförhöjningen betalas ut från och med denna månad.
Jag har ett jobb att gå till.
Eleverna jag har är bra.
Jag tycker (egentligen) om mina ämnen.
Jag tycker att jag har ett meningsfullt jobb.
Ändå är jag så in i bomben less. Omotiverad. Trots att jag försöker ta på mig mina se-livet-från-den-ljusa-sidan-glasögon här på jobbet så kan jag bara tänka på hur mycket roligare det hade varit att få greja hemmavid. Att inte behöva jobba så mycket. Att få utrymme för resten av livet.
Tur att det är förhållandevis lite kvar av vårterminen. Nästa vecka är dessutom bara en tredagarsvecka. Till hösten jobbar jag bara 80% om jag får som jag vill. Det känns mer lagom. Förstår faktiskt inte denna iver i fråga om att alla ska jobba heltid och att en heltid absolut ska vara 40 timmar, vad hände med valfriheten i det avseendet?
