Maken var uppe och nattade barnen. Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket efter att bastu, renbäddning och kvällsfika var avklarade… Då kläcker dottern ur sig:
”Jag är så jävla trött”
Maken, som är ganska noga med språkbruket – särskilt inför barnen – hajar till och berättar att änglarna gråter när de hör barn svära och han förser dessutom dottern med alternativa uttrycksmöjligheter som jättetrött, rejält trött etc. Han fortsätter med att undra vem som sagt så…
”Mamma!”, blir dotterns svar.
Se där, se där… Små grytor har inte bara öron, de har öron stora som paraboler! Jag brukar inte svära åt barnen och jag försöker tänka på hur jag pratar… Men det går visst inte särskilt bra. Eller så är det bara så att barnens (och dotterns i synnerhet) kognitiva förmåga är tämligen väl utvecklad. Jag ska nog gå på studiebesök hos Kapten Haddock 
God natt och ha en bra kommande vecka…
