Lillebror kom tassandes och kröp ner under täcket där vid sjusnåret i morse. Han hade klivit upp med sin far en dryg timme tidigare. Det är för övrigt en av nackdelarna med att barnen kommer över till storsängen om nätterna – de vaknar obönhörligen av väckarklockan… Det spelar liksom ingen roll att man är snabb som en kobra på att slå av den.
Nå, i alla fall… Sonen låg där under täcket, myste och smekte mig på armen för att i samma stund konstatera:
”Mamma, du har verkligen långa armar!”
”Mmm, det kommer du också att få när du blir stor”, blev mitt något sömndruckna svar.
Sonen låg tyst en stund och fortsatte smekandet på armen med sin varma och lite barnklibbiga hand. Jag antar att han låg där och betraktade mig, men det är svårt att säga eftersom jag blundade och försökte så sakteliga vakna till liv. Sedan kom det:
”Mamma! Du har verkligen långa tissar!”
Vad annat kan man göra än att skratta åt hans konstaterande?! Helt frankt och oförhappandes, helt ur hans eget perspektiv… Underbara unge! 
