Lillstrumpa vaknade för andra dagen på dagis av att han hade ont i det vänstra knäet. Det känns inte bra, så nu ska han till doktorn på fredag. Till dessa smärtsamma uppvaknanden på dagis kommer också några här hemmavid. Han har trillat med cykeln några gånger plus att han böjde knäet bakåt för ett par veckor sedan i pulkbacken. Kan ju vara det som spökar. Jag hoppas det. Framförallt hoppas jag att det inte är något allvarligt. Typ cancer. Snacka om hönsmamma som oroar sig i onödan… Smärta i benen och trötthet = cancer. Det är lite typiskt att jag ska börja fantisera om det absolut värsta som skulle kunna hända omedelbart istället för att vara lite mer nyanserad. En ljusglimt är dock att jag tränar på det. Tränar på att inte måla fan på väggen på en gång…
Lillstrumpan har också fortsatt att protestera mot att gå till dagis de senaste morgnarna. Det är allt annat än trevligt. Han säger att två andra barn slår honom hela tiden. Det ena av dem har inte varit där på länge, så det är förmodligen något sedan förut. Men efter ett samtal med en av fröknarna konstaterades det att det ofta blir konflikter som slutar med att Lillstrumpa tar till nävarna. Framförallt när flickan ifråga (som är i en riktig retålder) inte låter honom vara ifred. Vi ska ha utvecklingssamtal nästa vecka och jag bad dem att ha ett extra öga på Lillstrumpan för att vi ska kunna få lite mer information om i vilka situationer det blir bråk. Jag tycker inte om att han ska lära sig att slå sig ur konflikter, men jag är glad över att han står upp för sina egna gränser…
Syster Yster (som för övrigt verkar vara på väg att knäcka läskoden) har idag tappat sin första tand. Det var en mycket stolt tös som i ett nafs blev mycket större. Jag ska strax ner och polera upp en guldpeng så att vi kan byta ut bissingen mot den. Tandfén är en efterlängtad gäst. Lillstrumpa är för övrigt väldigt avis och vill ha en lös tand han också.
På tal om (alldeles för snabbt) växande barn och en stor Syster Yster så fick vi idag hem besked om fritidsplats, placering på 6-års etc. I slutet av maj ska vi på föräldramöte. Det kommer att vara 17 barn i gruppen och det känns rätt okej. De allra flesta kommer från samma dagis och de känner ju varandra sedan tidigare. Jag hoppas att det blir en bra barngrupp. Det finns en blinkande varningslampa – men jag hoppas att personalen lägger märke till den i tid och att de får nödvändig information från den överlämnande förskolan i tid… Min avsikt är däremot inte att oroa mig en massa i förtid. Jag tänkte göra mitt yttersta för att släppa det och ta bekymren om och när de dyker upp istället. Det vore ju sorgligt om jag oroat mig i onödan 
