Söndagkväll eller Pippi Skrikmorsa :(

Vad? O, vad ska jag göra för att dottern ska svara på tilltal och lyssna på vad jag säger? Jag blir tokig av att stå och försöka säga något för att sedan bli nonchalerad.

Ibland påminner hon rätt mycket om mig och är i sin egen lilla värld av blommor. De gångerna är det ganska lätt att ha överseende med icke-lyssnandet och först söka kontakt, men det är när jag ser att hon ”är med” men struntar i det som sägs… Gah!

Fick ett frispel ikväll som jag inte är det minsta stolt över, med resultatet ledsen dotter – tur att man kan prata om det och sedan krama kompis – men det slutar för ofta så. Med höjd röst efter att jag varit vänlig både första, andra och tredje gången för att sedan skärpa rösten lite den fjärde gången och därefter ryta till. Jag tycker inte om det.

Jag vill inte vara som en skrikmorsa! Hur gör jag för att få dottern att lyssna redan första eller andra gången?

Såg ett avsnitt av något Nannyprogram där man tog upp en liknande grej, vill minnas att kontentan var att mamma/pappa pratade för mycket och instruerade/förmanade för mycket och att barnet därför hade slutat lyssna. Kanske är det så, jag vet inte… Har liksom inte sett mig själv utifrån ur flugan-på-väggens perspektiv en längre stund av förklarliga skäl. Men hur gör man då för att vända den onda cirkeln av icke-lyssnande och tappat tålamod?

Hjälp! Hilfe! Help! Apua!

Söndag, middagstid

Maken har höftat ihop världens godaste vegetariska lasagne idag! Gudars vad god den var! Perfekt kryddad, perfekt mängd sås, perfekt gräddad. Mmmmmm! Skyndade mig att plocka undan en stor bit till morgondagens lunchlåda. Jag hoppas att han gör om det ♥

Söndag, eftermiddag

Åh, kom igen! Ge mig ett rejält åskväder! Jag står inte ut med att gå omkring och känna mig bakis med ett blytungt huvud och en kropp seg som sirap trots att det starkaste jag fick i mig i går var 70% mörk choklad och grilkrydda (ja, inte samtidigt förstås). Jag antar att jag är en av dem som märker av fronter som passerar och ”åska i luften”. På sätt och vis kan det väl vara ganska praktiskt, men helst skulle jag slippa. I mitt fall för det också med sig faktumet att jag lättare kommer på kant med min familj och det vill jag inte. Inte för en sån sak. Allt känns dessutom klibbigt och varmt även fast det är mulet och förhållandevis svalt ute.

Men okej… Det snöar i alla fall inte. Det är fjärde dagen på raken nu som vi slipper de där vita, kalla tingestarna som faller ner från himlen. Löven har fortsatt slå ut och är än större idag, det har regnat (vilket också betyder att den snö som fortfarande finns kvar smälter snabbare) och huden får vila efter solchocken igår (såg ut som en räka igår kväll).

För att skona familjen så tog jag mig i alla fall en tur till ÖB och Coop på egen hand. Passade på att inhandla kvällstidningarna, lite småspik till tavelupphängning och en målarskrapa till mitt byråprojekt. Lyxigt med den ensamtiden!

Dottern har lekt med sina kompis precis hela helgen. Hon verkar verkligen stortrivas! Vad som också är trevligt är att en tredje tjej börjat få plats i gemenskapen. Den här tredje flickan bor i samma kvarter som vi och kommer också att gå i samma klass kommande läsår. Jag gillar att det är fler barn som följs åt och hänger ihop. De blir inte lika lätt beroende av att ha just en specifik kompis då. Missförstå mig rätt – jag är glad åt att dottern har en bästis, men jag ser också en poäng i att man kan leka med fler andra barn än ett enda

Sonen i sin tur ville prompt hälsa på hos sina kusiner under tiden som Syster Yster var på vift. Han tycker verkligen om dem. Idag spenderade han tid med sin storkusse och de såg ut att ha det jättemysigt där de satt och spelade spel tillsammans (Lego Star Wars). Lillebror ville helst inte följa med hem heller, utan ville spela ”en liten stund till”. Jag blir glad av att se honom ha det så gott på egen hand med kompisar.