Jag var genuint less på mig själv i söndags kväll och är väldigt tacksam för de kommentarer jag fick i frågan om barnens lyssnande. Jag har testat med att vara extremt tydlig de senaste två dagarna och har inte sagt många ord i onödan. I alla fall inte när det gäller instruktioner, förmaningar och dylikt. Vanligt småprat om hur dagen varit och så har jag fortsatt med som förut. Tycker att det är viktigt med den sortens kommunikation…
Oavsett vilket drog jag mig en hundkurs (som maken gick) till minnes. Han pratade mycket om en minnesramsa som lyder: Kontakt, kommando, beröm, kontakt, lös ut. I utförligare ordalag handlar det om att du ska se till att hunden lyssnar (och inte bara hör din röst), tala om vad du vill att den ska göra, beröm hunden när den gör rätt, se till att hunden har koll på dig igen när du löser hunden med ”hopp och lek” eller vad du nu använder för uttryck.
Det är detta jag försökt tillämpa även på barnen. Jag menar att det finns många likheter mellan barn- och hundfostran. Ramar och kramar. Typ. Tillämpningen har dessutom fungerat väl på barnen, inte på så vis att jag är särskilt militärisk, men jag ser till att de verkligen lyssnar på mig -jag talar med en lite lägre röst (tystare) och bekräftar dem i ett positivt sammanhang. Det kanske låter urfånigt i några öron att behöva testa en specifik metod, men det fungerar och kanske är det vad vi behöver just nu för att bryta den onda tjat- och gnatcirkeln. Det är dit jag vill komma…
