Skrivet 1/4-2011
Smedjan. Sitter och äter lunch. Lyssnar till skvalet runtomkring mig . En blandning av musik, prat, rulltrappor, kylskåp, mobiltelefoner och surrande fläktar. Säkert har jag glömt något, men ljudmattan som omger mig är kompakt. För att inte tala om alla dofter som når min näsa… Och alla synintryck.
Något jag särskilt lägger märke till är alla butiker som omger mig. Butiker med välfyllda hyllor som töms av kunder och fylls på undan för undan av butikspersonal. Jag börjar reflektera över det avtryck vårt konsumtionsmönster lämnar efter sig. Smedjan i sig, med de butiker som finns där, måste lämna ett mastodontavtryck och ändå är det bara ett köpcentrum av osannolikt många i Norrbotten, Norrland, Sverige…
Jag börjar tänka på mina föräldrar. Hur konsumtionsvanorna såg ut när de var i mina barns ålder. Inte var det ju frågan om yta på samma sätt som det är idag. Man köpte/byggde sina möbler för att kunna använda dem livet ut. Det var inte tu tal om ”den avskalade nordiska stilen”, ”shabby chic”, ”shaker-inspirerat” eller liknande. Du hade de möbler och den inredning du hade. Idag byter vi ofta inredning flera gånger under en livstid. Vi hinner inte ens slita ut saker innan de slängs, så det vi tidigare talade om i termer av slit-och-släng-mentalitet är också passé sedan länge.
Sett i ljuset av den optimism som rådde på så många ställen under efterkrigstiden, så är det ganska naturligt att vi lärt oss att saker blir mer och mer lättillgängliga och att det blivit lättare och lättare att köpa dem. Vinstbegäret hos företagen hetsar oss också till en ohejdad konsumtion: ”ta tre – betala för två”, ”räntefritt utan avgifter i 24 månader”… Inte är det konstigt att vi blir mer och mer skuldsatta. Konsumtionshetsen, kravet på en snygg och välpolerad yta och så en ekonomi som kanske inte alltid tillåter oss att köpa det vi så gärna vill ha fastän det inte alltid behövs.
BNP som måttstock på välstånd och rikedom istället för HDI. Ekonomin ska växa, vi ska konsumera mer, producera mer. Ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare…
Jag blir djupt oroad när jag tänker på den väg vi valt att följa. Vi förbrukar mat och material som om vi hade minst fem jordklot till förfogande. Vad händer när de växande ekonomierna i Asien når samma standard som vi har i västvärlden? För inte kan vi väl i rättvisans namn förvägra dem det? Hur många jordklot kommer vi att konsumera då?
Min poäng är att vi måste ta ett större ansvar för vad vi lämnar efter oss till våra barn, ta ansvar för att lämna efter oss någonting överhuvudtaget. Att blint förlita sig på att problemen får lösas då, att människans kreativitet kommer att rädda oss som den hittills förmått att göra är bara ett tecken på en djupt liggande egoism. Ge oss allt vi vill ha! Ge oss maximerade vinster!
Visste ni förresten att 1% av jordens befolkning äger 43% av den samlade förmögenheten (World Wealth Report 2010)? Vem tror ni får del av de maximerade vinsterna? De som först drabbas av de stigande havsnivåerna, växande öknarna eller torrperioderna? De som arbetar i fabrikerna med att tillverka det senaste klädmodet från klädkedjorna eller med tillverkningen av alla nya inredningsprylar vi ”måste ha”? Knappast…
Någon kallade vårt beteende för generationsegoism. Jag minns inte längre vem, men jag finner uttrycket mycket passande.
Jag vill bryta det här mönstret, jag vill att mina efterlevande också ska ha det bra. Att de ska kunna äta och dricka mat utan rädsla för att bli förgiftade. Jag vill att de ska kunna andas ren luft. Jag vill att vi ska använda våra naturresurser på ett mer förnuftigt sätt än vad vi gör idag. Jag vill att fler styrande ska ha en hållbar utveckling för ögonen istället för en ständigt växande ekonomi och stigande BNP.
I have a dream!
Pippi 