Category Archives: Ego

Stolt!

Standard

I dag var det dags att väga sig igen. Hade 0,9 kg kvar till den första magiska gränsen. Jag klarade den med 0,2 kg marginal.

Lycka!

Det är så skönt att känna kilona försvinna från kroppen. Jag orkar mer, jag känner mig gladare, jag tycker inte att jag späker mig, men jag lägger lite mer tid framför datorn för att bokföra vad jag äter. Ett tag trodde jag att min enda utväg var en gastric bypass, men samtidigt skrämmer den typen av ingrepp mig. Jag vill inte riskera en massa oönskade effekter. Då känns det tryggare att ta den där tiden att väga maten och att bokföra vad jag äter.

-7 kg… Den karamellen tänker jag suga på under tiden som jag tar sikte på nästa mål! 😀

Annonser

Jag tänker så bra…

Standard

Jag tänker så bra när jag står där i garaget och slipar och målar om möbler. Det börjar verkligen bubbla i det där tanketräsket och under det där fysiska arbetet, så hinner jag liksom uppfatta tankarna i sin helhet istället för att bara uppfatta ett brottstycke av dem. Jag gör inga anspråk på att vara någon Einstein eller Nietzsche, men det är så skönt att stå där och känna att jag greppar lite mer av tillvarons väsen än vad jag annars gör… Sedan bubblar det upp aha-upplevelser av olika karaktär. Som:

– Hur tyst det alltid blir innan ett åskväder. Först hör man en massa andra ljud, men just innan åskvädret börjar, så blir det alltid så tyst. Alla ljud liksom absorberas av luften, för människor upphör ju inte helt med sin verksamhet. Det är precis som att världen håller andan inför urladdningen. Efter ett åskväder därmot låter allting så mycket klarare, renare.

– Hur många (inte alla) otrevliga (snällt uttryckt) personer man stött på under sina tidigare år fortsätter att ha samma otrevliga sätt gentemot andra människor. En del försöker maskera sitt sätt bakom en trevlig och social fasad, men när det kommer till kritan är de liksom same asses – just in different costumes. Eller formulerat på svenska: Skit är fortfarande skit, även om det är inslaget i guldpapper.

Sedan upptas förstås tankarna i hög grad av själva arbetet. Känslan av sandpappret som skrapar mot träet, dammet som killar i näsan, doften av färgen  och hur penseln segt, men mjukt trycks mot träet när färgen målas på. Rastlösheten under tiden som går åt till väntan på att färgen ska torka så att nästa lager kan målas på innan det är dags för den slutliga finishen med nya knoppar till lådor och dörrar…

Tänk om jag kunde jobba med möbelrenovering en del av min yrkesverksamma tid?! Men skulle det gå?

Med Oslo och Utöya i mina tankar

Standard

Men allvarligt talat… Varför? Jag förstår inte grejen ens med bästa vilja… Vad vinner man på terrorism och vansinnesdåd? Management by fear, kan jag möjligen tänka mig är ett skäl. Men det har ju knappast visat sig vara ett hållbart styrelsesätt om man ser till hur det sett ut för olika typer av envälde rent historiskt…

I have a dream!

Standard

Skrivet 1/4-2011

Smedjan. Sitter och äter lunch. Lyssnar till skvalet runtomkring mig . En blandning av musik, prat, rulltrappor, kylskåp, mobiltelefoner och surrande fläktar. Säkert har jag glömt något, men ljudmattan som omger mig är kompakt. För att inte tala om alla dofter som når min näsa… Och alla synintryck.

Något jag särskilt lägger märke till är alla butiker som omger mig. Butiker med välfyllda hyllor som töms av kunder och fylls på undan för undan av butikspersonal. Jag börjar reflektera över det avtryck vårt konsumtionsmönster lämnar efter sig. Smedjan i sig, med de butiker som finns där, måste lämna ett mastodontavtryck och ändå är det bara ett köpcentrum av osannolikt många i Norrbotten, Norrland, Sverige…

Jag börjar tänka på mina föräldrar. Hur konsumtionsvanorna såg ut när de var i mina barns ålder. Inte var det ju frågan om yta på samma sätt som det är idag. Man köpte/byggde sina möbler för att kunna använda dem livet ut. Det var inte tu tal om ”den avskalade nordiska stilen”, ”shabby chic”, ”shaker-inspirerat” eller liknande. Du hade de möbler och den inredning du hade. Idag byter vi ofta inredning flera gånger under en livstid. Vi hinner inte ens slita ut saker innan de slängs, så det vi tidigare talade om i termer av slit-och-släng-mentalitet är också passé sedan länge.

Sett i ljuset av den optimism som rådde på så många ställen under efterkrigstiden, så är det ganska naturligt att vi lärt oss att saker blir mer och mer lättillgängliga och att det blivit lättare och lättare att köpa dem. Vinstbegäret hos företagen  hetsar oss också  till en ohejdad konsumtion: ”ta tre – betala för två”, ”räntefritt utan avgifter i 24 månader”… Inte är det konstigt att vi blir mer och mer skuldsatta. Konsumtionshetsen, kravet på en snygg och välpolerad yta och så en ekonomi som kanske inte alltid tillåter oss att köpa det vi så gärna vill ha fastän det inte alltid behövs.

BNP som måttstock på välstånd och rikedom istället för HDI. Ekonomin ska växa, vi ska konsumera mer, producera mer. Ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare…

Jag blir djupt oroad när jag tänker på den väg vi valt att följa. Vi förbrukar mat och material som om vi hade minst fem jordklot till förfogande. Vad händer när de växande ekonomierna i Asien når samma standard som vi har i västvärlden? För inte kan vi väl i rättvisans namn förvägra dem det? Hur många jordklot kommer vi att konsumera då?

Min poäng är att vi måste ta ett större ansvar för vad vi lämnar efter oss till våra barn, ta ansvar för att lämna efter oss någonting överhuvudtaget. Att blint förlita sig på att problemen får lösas då, att människans kreativitet kommer att rädda oss som den hittills förmått att göra är bara ett tecken på en djupt liggande egoism. Ge oss allt vi vill ha! Ge oss maximerade vinster!

Visste ni förresten att 1% av jordens befolkning äger 43% av den samlade förmögenheten (World Wealth Report 2010)? Vem tror ni får del av de maximerade vinsterna? De som först drabbas av de stigande havsnivåerna, växande öknarna eller torrperioderna? De som arbetar i fabrikerna med att tillverka det senaste klädmodet från klädkedjorna eller med tillverkningen av alla nya inredningsprylar vi ”måste ha”? Knappast…

Någon kallade vårt beteende för generationsegoism. Jag minns inte längre vem, men jag finner uttrycket mycket passande.

Jag vill bryta det här mönstret, jag vill att mina efterlevande också ska ha det bra. Att de ska kunna äta och dricka mat utan rädsla för att bli förgiftade. Jag vill att de ska kunna andas ren luft. Jag vill att vi ska använda våra naturresurser på ett mer förnuftigt sätt än vad vi gör idag. Jag vill att fler styrande ska ha en hållbar utveckling för ögonen istället för en ständigt växande ekonomi och stigande BNP.

I have a dream!

Författardrömmar

Standard

Jag kanske skulle skriva en bok? Arto Paasilinnas osannolika (men fantastiskt underhållande) berättelser hade kanske till och med kunnat få lite konkurrens, liksom ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”… Med en del ta-ut-en-massa-oro-i-förskott, en del tänk-om-tänkande och en del generellt måla-fan-på-väggen-tänk finns det onekligen en oändlig källa att ösa idéer ur. Jag hade kunnat ta maken till hjälp. Han skruvar mina orosmoln och adderar lite humor. Kombinationen känns oslagbar. Men jag tror att jag tar en liten joggingrunda istället… Det känns lättast så 🙂

Med betoning på PLÅGA

Standard

Sitter och lyssnar på radioskvalet när jag hör ”årets sommarplåga” – Om sanningen ska fram med Eric Amarillo. Jag får moralpanik! Den är bra så länge jag slipper höra texten i inledningen på refrängen. Får rysningar och ågren när jag tänker på hur ungarna, som så lätt snappar upp texter och strofer i musik, går och trallar ”Vill du ligga med mig då…”. Och i förlängningen på något pucko som inte kopplar ordentligt i skallen och tar dem på orden. Hu. Inte bra.

När jag ändå har ett anfall av moralpanik så kan jag också lägga ut texten lite om hur illa jag tycker att språket låter på exempelvis P3 mellan varven. Jag svär själv, ofta för mycket. Men när det är flera svordomar och könsord i varje mening och man häver ur sig ord som knulla i parti och minut, så reagerar till och med jag. Det låter inte bra. Det låter inte vackert. Det är inte utveckling av ett språk. Snarare tvärtom. Och så undrar folk över varför barn och unga har det språk de har? Inte konstigt alls med tanke på vad de lyssnar på i radio, tv, över nätet och så vidare. Egentligen bara en naturlig effekt. Men jag tycker inte om det. Frågan är väl bara om det går att göra något åt det längre…

Kom tillbaka Marcus Seebach, Jason Mraz och Basshunter!

Jag är till och med beredd att lyssna på Hej hej Monika, Ingen vill veta var du köpt din tröja och Macarena en sommar till bara jag slipper Om sanningen ska fram

Skulle ju så gärna vilja!

Standard

Självförtroendet är en ganska svajig historia. I alla fall ibland för undertecknad. Idag är det väldigt svajigt. På samma sätt som det stundtals känns som att det inte finns något tak för hur långt jag kan nå, så känns det idag som att det inte finns någon botten.

Jag har sökt jobb. Annat jobb och på annat ställe.

Först sökte jag på ett företag här i stan. Tyckte att min utbildning och mina egenskaper passade rätt bra in på profilen i jobbannonsen. Bekräftelsemail kom – många sökande och där gav jag upp. Mycket riktigt kom det senare ett standardsvar med andemeningen ”tack för visat intresse”.

Nu har jag lagt in en intresseanmälan om att få jobba med yngre förmågor på en annan skola. Läste mig till att det var 19 sökande på fyra tjänster. Innan kändes det ganska hoppfullt. Jag trodde mig åtminstone ha en chans. Men nu… Inte direkt någon chans alls. Jag har redan ställt in mig på ännu ett standardiserat tack-för-visat-intresse-svar. Men jag skulle verkligen, verkligen vilja ha tjänsten jag sökt. Har både drömmar och visioner som jag berättat om i min intresseanmälan, men undrar om de räcker. Undrar om de är ”rätt”.

Håll en liten tumme för mig. Snälla?!