Kategoriarkiv: Livet

Kratersjön tur och retur

Standard
Annonser

Smärtsamt härligt!

Standard

Tja… Okej… Jag erkänner att formen uppenbart inte är den bästa. Jag har lite träningsvärk idag. Framförallt i de bakre regionerna och i låren. Det märks att det var länge sedan jag höll på med freestyle och att kilona smugit sig på! Barnen klagade lite på onda fötter idag, men de sprang, skuttade och smög fram i stort sett hela vägen till och från Kratersjön nära Björkliden (6 km tur och retur), så jag klandrar dem inte. Men sedan kan jag inte påstå att det märkts på deras aktivitetsnivå att de skulle ha haft ont just någonstans 🙂 Oavsett vilket var gårdagen värd varenda liten smärtförnimmelse idag!

Vår vad-skulle-du-göra-om-det-här-var-din-sista-sommar-grej var en dagstur till fjälls. Ett väldigt spontant infall, vilket inte är helt likt oss. Men med tanke på att hela gänget är helledigt och vädret skulle vara bra, så behöver ju inte allting planeras in i minsta detalj heller. Bra skor att gå i, matsäck, ombyte och regnkläder i ryggan räcker långt. I synnerhet om det rör sig om en kort dagstur i lättvandrad terräng.

Björkliden bjöd på blåst, växlande molninghet och lite lätt duggregn just innan vi skulle åka hem. Det kunde inte ha varit bättre. Det var lagom svalt för lillskräpet som roade sig med att leta upp och kånka på diverse döda lämlar, barnen behövde inte klaga över mygg eller värme utan hade kraft att leka Indiana Jones för fulla muggar både på vägen till Kratersjön och därifrån (därav springandet, skuttandet och smygandet). Syster Yster sammanfattade det ganska bra sett ur barnens perspektiv: ”Först ville jag inte åka hit, men nu när vi är här så tycker jag att det är jätteroligt!” Jag och maken fotade lite, men framförallt hade vi en helt underbar tur! Det är verkligen livskvalitet att ha en så fantastisk natur så nära inpå knuten och att kunna ta del av den tillsammans med sin älskade familj!

Bilderna kommer som utlovat. Jag, kameran, rätt dator och överföringssladden har bara inte befunnit oss i samma rum än… 😉

Om den här sommaren vore den sista…

Standard

…vad skulle du göra då?

Frågan dök upp i mitt huvud när jag pysslade med något som jag längre inte minns vad det var. Svaret dröjde en smula, men kom ganska snart…

Jag hade inte varit hemma och städat. Jag hade inte stressat med att byta blomjord. Jag hade struntat i att korta av gardinerna så att de blir de släta kappor jag vill ha. Nä! Jag hade tillbringat tid med min familj. Jag hade gjort dagsutflykter med dem. Jag hade åkt och fiskat med dem. Jag hade suttit och spelat spel, sprungit och spelat fotboll och brännboll. Jag hade gjort i ordning matsäck och åkt ut till skogs och plockat bär med barnen, eller kanske bara gjort upp en eld och suttit vid den.

Därför gjorde vi också slag i saken, slutade tänka efter för mycket före och bestämde oss för att göra en av de där sakerna som man annars bara tänker att man ”borde” göra. Vad skönt det kan vara att bara skita i alla måsten hemmavid och bara göra något kul tillsammans!

Länge leve livet! ♪

Bilder kommer senare 🙂

Liten blir stor

Standard

Lilleman (den fyrbenta, alltså) har börjat bli stor. Idag lyfte han på benet för första gången. Jag låg själv och sov, men Maken berättade om tilldragelsen. I vilket fall som helst var det inte oväntat. Han (hunden, inte Maken) har visat mycket större intresse för att ”läsa tidningen” på diverse stolpar och ställen och har pinkat oftare på rundorna. Tacksamt nog, så är han inte särskilt trotsig än. Visst kan han testa gränserna och bjuda in till bus. Men när man sänker rösten lite och rynkar ögonbrynen faller han ändå till föga. I skogen kan det vara lite småläskigt att vara själv, bäst att hålla koll på morsan fastän det finns mycket att lukta på… Jag hoppas verkligen att det ska hålla sig på den nivån, men räknar med lite kraftigare test av tålamod och nerver.

Som om det sedan inte skulle vara tillräckligt med en hund som just börjat lyfta på benet, så finns det också två krisande barn i huset med allt vad det innebär i form av konflikter dem sinsemellan. En Lillstrumpa som verkar ha en senare variant av sexårskrisen – å ena sidan ska han vara stor och cool, å andra sidan är han liten och stackrig och ska helst sitta i knäet och kramas. Syster Yster tycker att det mesta är läskigt, oroar sig för mycket och har magont kombinerat med sömnsvårigheter. Men så blir hon nio år till hösten också.

Tur att undertecknad bara blir yngre, precis som Maken 😉

Vackert väder och lite avskildhet gör susen!

Standard

Planen för idag var att promenera, klippa gräsmattan, hjälpa svärmor med en beställning över nätet och att ta in posten hos mina föräldrar. Det slutade med att jag förutom promenaden, gräsklippningen, nätshoppandet och postintagningen också hunnit med att klippa ner häcken på framsidan av huset, att rensa ogräset från jordgubbslådorna (har förresten lite pottis på gång där också – kul att det funkade!), att gå med grästrimmern runt huset för att få bort lite gräs som gräsklipparen inte rår på, tvätta lite och slutligen hann jag med att göra lite rea-fynd också. Halleluja! Jag begriper inte vad det var som hände, men jag gissar att det delvis hänger ihop med härligt sommarväder, men framförallt att jag fått dona med mitt i fred, dessutom är det är lite praktiskt att jag håller mig lite i avskildhet somliga dagar varje månad – tänker på de dagar då de tre bokstäverna PMS härjar som värst. Men för att återgå till det där med lugn och ro så kan de ständiga avbrotten som annars dyker upp kan få den bäste att ge upp och hamna framför datorn 😉 Nu återstår bara ytterligare lite tvätthängning innan det är dags att landa i sängen med höstens kataloger för lite ”fönstershopping”…

Good night Sweden, wherever you are!

Fattar, fattar inte, fattar, fattar inte…

Standard

Idag när maken frågade Lillstrumpa om han ville vara med någon så blev Lillstrumpas snabba svar: ”Dig!”. Han ville visa sin pappa var de brukar cykla cross, vilka hoppor de hoppar i och hur bra han blivit på att hoppa med cykeln. Maken lät väldigt glad över det hedrande erbjudandet och följde med. Senare hade hans kusin också anslutit och maken hade till och med filmat pojkarna när de gjorde sina trick med cyklarna. En krasch hade också fastnat på film. För en oinvigd såg det lite smärtsamt ut, men Lillstrumpa verkade inte alls särskilt brydd. Lika lite som han var brydd över blåmärket under ögat när han kom hem igår. Han hade hoppat studsmatta hos en kompis, de hade krockat, Lillstrumpa fick en hand/armbåge eller vad det nu var under ögat och så var det liksom inget mer med det, tyckte han. Det var ju en olycka och sådana händer…

Jag är glad över att han längre inte uppfattar alla olyckor som med flit utförda illdåd. Så som han kunde göra för ett år sedan. Mycket har hänt med pojken. Både kroppsligen som själsligen.

Men för att återgå till cyklandet så var det väldigt roligt att höra att han faktiskt valde att vilja vara med sin pappa. Det är nog inte så länge kvar innan vi tappar vår status som allvetande och kloka. Det har vi redan gjort i Syster Ysters ögon. Hennes fröken verkar fatta mer, liksom vuxna släktingar. Men vi föräldrar… Neeeh. Vi har inte så mycket innanför pannbenet och vi fattar inte särskilt mycket alls. Lika bra att passa på att njuta av att vi har lite status kvar i åtminstone det andra barnets ögon även fast de tvära kasten gör en lite förvirrad 😉

Fejjan

Standard

Mycket kan sägas om Facebook som forum. Att det är en tidstjuv, en källa till konflikter, bra för nätverkande och you name it. Och det finns kanske en poäng i allt det där. Framförallt när det gäller tiden… Vad mig anbelangar kan jag däremot inte säga att det varken är svart eller vitt. Som med allt annat (med mitt föregående inlägg i åtanke) så finns det flera sidor av fejjan. Bra såväl som dåliga.

Något som jag ibland kan få grå hår över är alla dessa håller-du-med-mig-kopiera-detta-till-din-status-statusar. Jag brukar oftast ignorera de flesta även om jag håller med, känner någon som… och så vidare.

Nedanstående berättelse hittade jag också på fejjan. Jag tycker att den är väldigt bra, väldigt tänkvärd och framförallt kan jag tycka att den ger kraft när någonting känns jobbigt. Därför lägger jag också upp den här. Har sett att den finns i ett flertal varianter, men sensmoralen är densamma…

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond; det är ilska, missundsamhet, avundsjuka, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism. Den andra är god; det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
”Den du matar”, sa den gamle mannen.